2019

Det är dags att blåsa av dammet här. Jag läste ett par gamla inlägg här och tänkte "det här var ju kul!", så nu fortsätter det. Jag måste nog säga då att jag håller inte på med något annat än det jag gjorde sist. Mys, odling, prepping och fotoböcker. Och så dricker jag fortfarande massor med te. Jo, lite nytt är det, jag gör mycket mer kropp-tanke-känslor-ande-grejer nu.

Nu får vi se hur det här går!

Genusmedvetet föräldraskap [plats för skratt]

I morse fick mitt genusmedvetna föräldraaschle rejält med pisk av barnen.

Sonen, som är 3,5, vaknade upp och började fortfarande yrvaken och mycket rufsig förklara vad han önskar sig. En pansarvagns-transformers. "Som vecklar ut sig så här, titta mamma!" Han kröp ihop på golvet i en liten hög och sträckte ut en fot , sen en arm, medan han förklarade. Han vill ha transformers med pistoler som skjuter fiender och tjuvar till geggamoja ungefär.

Sen ville dottern som är 5 berätta vad hon önskar sig. Barbiedockor. (SKJUT MIG.)
"Jag vill ha tre barbiedockor, nej två, för jag har två händer."

En i varje hand alltså.

Vill inte du också ha en pansarvagn?

Jo det ville hon. "Jag vill ha en pansarvagn där det får plats tusen, nej HUNDRA barbiedockor."

Timing

Ibland ni vet så är inte timingen optimal. Idag är ingen bra dag så vitt jag kan överblicka gällande det.

Jag sitter på jobbet, det är en hektisk dag och jobbar jobbar jobbar. Förskolan ringer, de tycker dottern verkar hängig. "Jag kommer genast" svarar jag såklart som man ska och påbörjar resan hem.

När jag hämtar dottern är hon inte märkbart hängig, men det gör inget. Jag planerar att ta en skön jobba-hemma-eftermiddag.

Det kommer ett mail där jag och mina kollegor inbjuds till ett mingel hos en minister som tack för hjälp. Idag. I eftermiddag. Dåligt timing.

Snälla fina S, som jag mailar säger såklart att hon kommer och löser av mig så att jag kan åka. Min fina schyssta S. Jag och dottern sätter oss i bilen för att åka och hämta upp S och jag bli avlöst.

Det är bara det att bilen känns konstig. En kilometer iväg på vår resa stannar jag bilen och konstaterar ett solklart fall av punktering. Min första i livet. Inte heller detta bra timing.

Ja, men vem vet vad för fanstyg jag slapp om jag fått fortsätta. Det får jag aldrig reda på.

Traditionsenligt

Ja men det börjar likna en tradition. Det är vinter, jag är hemma med barnen och ska precis laga middag till dem. S är inte hemma, utan på väg ut på galej. Då blir det strömavbrott.
Jajamän!
Och jag ska göra det till en vana att anteckna det i bloggen, för track record.
Nu är strömmen tillbaka, en dryg timme varade det den här gången.

Jag är skyldig den här bloggen ett inlägg

Jag önskar att jag kunde visa er en bild från i helgen. Men nu är det här en lite mer anonym blogg. Det var det här, fem år senare. En bloggåterträff hemma hos oss, i sommar och sol, bubbelvin och viol.

Sammanhanget jag för första gången mötte S, som jag aldrig förut träffat men som blev min livskamrat. Det är känslor, minnen, vänskap, gemenskap. Något av det högsta och bästa livet har att erbjuda faktiskt. Det är en ynnest att få vara med.

Långt bort

Har varit bortrest långt borta i flera dagar. Nu är jag lyckligt landad igen hemma hos familjen. Har varit långt norrut och sett fjäll, druckit drink i isglas, varit 540 meter ned under marken i en gruva och träffat människor jag inte skulle mött annars.

När jag åkte ut till flyget för att åka hem satt jag bredvid en chief. Alltså en riktig chief. Hur blir man chief då? frågade jag. Väljs man?
Det är de äldre kvinnorna som väljer, berättade han. Sen går de med sitt val till alla kvinnor och om de godkänner så går de sen ut till alla.  Han visste inte att han var vald innan alla andra fick veta. Har någon något emot valet så ska de yttra sig där och då eller forever hold his peace.

Han luktade öl.

Jag frågade hur stor hans tribe var och han svarade att de inte talade om storlek på tribe för det är inte bra spiritually. Men sen sa han att den inte var stor, under 500. Hoppas att det inte gick ut över spiriten att han sa det till mig.

I livets närhet

Min gode man, du är förförisk. Du tar mig tillbaka i tanken och minnet till min ungdoms fyllor. Försommarnätterna när jag sträckte ut handen och rörde vid evigheten, när den vackraste himlen med det evigaste ljuset böjde sig ned och pussade mig på pannan. Nätterna när jag plötsligt visste något viktigt. Fast jag säkert glömde det strax därpå.

Visste att allt, allt kommer bli bra. Visste att allt, allt är bra.

Ni läser väl Kristian?

Heaven, Depeche Mode, får mig att tänka på honom.

Sen

Sen på kvällen kommer jag på det. Precis all energi går åt till någonting annat just nu. Att ha familj. Och det räcker. Jag anstränger mig varje dag för att göra det så bra som möjligt, att vara förälder. Och fru.

Jag lyckas inte alltid så bra som jag vill. Men jag har mitt fokus där i alla fall. Ibland behöver jag nog luta mig tillbaka och ta några andetag och se helheten. Och känna den.

På kvällskvisten

Vi sitter och pustar ut efter att ha lagt våra små till sängs. Det blev hämtmat.

Det finns så otroligt mycket lyx och fördel med att vara gift med en S. Till exempel satt vi över middagen och diskuterade våra erfarenheter av amning. För vi har haft sån jäkla tur att vi har ammat båda två. Och det gör mig väldigt glad och lycklig att det är så.

En riktigt intensiv vecka är över. Barnen har inte gillat att S varit borta så mycket. Alltså, 2,5-åringar har en del som snurrar i lilla huvudet verkar det som. Jag var förbi på BVC i veckan och vägde Lillebror och vår sköterska sa att en 2,5-åring håller koll på tillvaron och vill att allt ska vara precis som det brukar.

Båda barnen känns rätt mammiga just nu på den mamman som inte är biomamma. Det kan inte hjälpas att det känns lite mysigt.

Yoga

Jag har en idé om att om man har en normalt fungerande kropp ska man kunna böja sig fram och nå sina fötter. Med raka ben. Jag menar, det är ju världens simplaste grej, det är väl klart att man ska kunna nå sina egna fötter. Likadant när man sitter ned, nog måste man kunna ta tag i fötterna med sträckta ben.

Herregud alltså. "Det är inte alltid bekvämt" säger min yogainstruktör, "men det ska inte göra ont."

Nähä? Jag vet inte jag. Psykisk smärta, är det inom ramarna? Alltså yoga. Om det inte vore för att jag för länge sen fattat ett beslut om att när jag börjar närma mig medelåldern på riktigt (dvs 40) så ska jag börja med yoga och hålla på med det livet ut, jag då vet jag inte. Jag behöver den beslutsamheten just nu att det bara är så. Att jag går på yoga, punkt slut.

Om en miljard yogapass ska jag skriva ett inlägg om hur underbart det är för kropp och själ att göra positionen där man står på ett ben och håller i stortån på det benet som man har sträckt ut rakt upp. Stay tuned.

Husvisning

Jag har noll lust att flytta, men idag har vi varit på husvisning. Efter en helg med myror i huvudet. Det var så skönt så skönt att få gå hem till oss igen och att aldrig behöva sätta sin fot i det där omysiga rucklet igen. Usche.

Nej tacka vet jag det här palatset, där jag bott de senaste fyra åren. En stor del av mig undrar hur jag någonsin ska kunna flytta härifrån.

Ett år

Ikväll sitter vi uppe och tittar på bilder och filmsnuttar, läser journalen och minns. Det är ett år sen vår lille son föddes, efter lång, lång förlossning som slutade i akut snitt. Det är både lätt och svårt att ta sig tillbaka. Till oron och lättnaden. Året som gått av tvåbarnskärlek, det är så stort. Det är vi nu. Det är vårt liv nu.

Gråt

Jag är nog varken den första eller den sista föräldern som har gråtit vid en förskolelämning. Som jag gjorde idag. Med för lite sömn i bagaget och ett totalt psykbryt från barnet så var familjegråten ett faktum. Jag grät, Ettan grät och Tvåan stämde givetvis in i gråten han med.

Tvåan fick fly upp i en av de snälla barnskötarnas famn medan jag fick försöka lugna och trösta, förgäves. Vi har de senaste dagarna haft två jättebråk, dottern (Ettan) och jag. Någonting får hennes värld att svaja och då svajar det för mig med. Hon reagerar.

Hoppas att hon är sams med mig snart och jag längtar tills när hon kan förklara ännu bättre vad hon känner. Så att tröga mamma fattar.
Fan, det svider i mammahjärtat ibland.

Jultomten. Finns hon?

Nåt jag inte fattar är det här med Jultomten och varför det är så viktigt för vissa föräldrar att barnen ska tro på denne. Why?
Jag antar att det handlar om att barndomens jular ska ha en magisk touch. Maj frikkin gadd säger jag bara. Läser ingen Jesper Juul längre? Alltså, vad fasen säger ni när er åttaåring blir hånad i skolan för ert behov av deras magi? Respekt någon?

Hem till oss kom aldrig tomten. Paketen (som är det absolut viktigaste i barnens jul), de låg under granen. Vi var väl medvetna att de kom från mammas och pappas plånbok och andra släktingar och det var helt ok. PAKETEN var där, inga frågetecken alls. Kort sagt, om tomten varit där eller inte var helt ovidkommande.

Jag är helt med på att skoja till det och göra det lite magiskt när ungarna själva ber om det. Så när mina barn kommer och frågar mig om jultomten finns, när de är gamla nog att göra det, kommer jag att rulla med ögonen och hitta på nåt supermagiskt att säga.

Men att skrämma dem med nån äcklig främmande tomtegubbe för sitt eget höga nöjes skull eller lura i dem nåt som de inte är gamla nog att värja sig mot det är ju motbjudande.

Vad lite man vet om folk ...

Igår när jag skulle skriva julkort visade det sig att en person som jag känt hela mitt liv och som jag trodde heter Anna, i själva verket heter något helt annat. Sjukt konstigt.

Rubrik saknas

Ja rubrik sakans för nu vet jag varken ut eller in. Sitter i godan ro och slösurfar lite, vilket oftast är helt meningslöst men ikväll har mänskligheten överträffat sig själv på sitt eget lilla underhållande sätt.

Läs först om Lisa som i själva verket är dotter till Elvis.

Läs sen de andra blogginläggen om denna artikel, jag menar mer specifikt den här Be för ...

I rest my case.

Detta hände

Med båda barnen i vagnen gick jag ut på promenad i det grå disiga novembervädret. Det blev liksom aldrig riktigt ljust idag. Men, vi gick till stora parken, den stora vackra med dammar och höga träd.

Barnen sov i vagnen.

Vi mötte en gammal man med käpp. Han lyste upp när han fick syn på mig med vagnen.

- Är det dina egna?

- Ja.

- Vad du kan vara lycklig!

Han tittade ned i vagnen på de sovande små och jag berättade att det är en flicka och en pojke och han var alldeles till sig över min lycka och rikedom. "Åh vad fantastiskt, vad lyckligt, lycka till med allt."

Det kanske var mina egna tankar som antog en sån frekvens att de materialiserades i en gubbe med käpp. Eller nåt, det är ju ändå Allhelgona. Kanske var han en materialiserad form av mina avlidna släktingar som ville förundras med mig. Så lär det ju vara.

What's new?

Jaha här vände man ryggen till i fem minuter och så flyger världen i luften? Jag har inte utrymme för eländet och sorgen.

Jag var i nervpirret, som långsamt utvecklades till ångest och helvete, så kändes det. Men så var det inte, för vi befinner oss i Sverige där saker går att lösa. Jag har blivit tvåbarnsmamma, efter några om och men. Min S är den bästa i världen på att föda barn, så är det bara. Det blev akut kejsarsnitt tillslut. I landet som är bäst att födas i.

Jag fick frågan i natt av en anhörig om jag var lycklig.
Nej, var mitt spontana svar. Jag är chockad.
Så var det. I teorin - lättad. Glad. Och jag vet att glädjen, lyckan och kärleken kommer.

Om ett tag ska jag hämta min sons storasyster. Där börjar glädjen gry.

Hus & hem

Helgens bästa: Vi håller på med en liten renovering i köket. När vi (mest S faktiskt) rivit ut de platsbyggda köksskåpen som hängt med sen huset byggdes 1946 låg där en ettöring från 1922 kvar i dammet. Där har den legat ett tag. Antagligen inbyggd för att bringa lycka och välgång till huset och dess invånare? Det har funkat kan jag säga!

Helgens sämsta: Igår kväll när vi lagt oss och släckt, men inte somnat, hörde jag en av katterna krafsa mycket mystiskt och okonventionellt. Jag fattade genast starka misstankar om att det var nåt lurt i görningen. Vi gick upp och kollade och jag såg nåt litet svart som "for" över hallgolvet. S trodde nog inte det var något först men kunde snart bekräfta att vi hade en mus i vårt hus. Jag var inne i min sedvanliga mini-psykos och stod stel som en pinne på sängen. Bästa S kunde snabbt jaga ut den genom ytterdörren. Men efter en sån grej lägrar sig inte friden.

Det värsta är, som man brukar säga, ovissheten. Varför? Hur kom den in i huset? Hur länge har den varit inne? Kommer det hända igen?

Tyvärr är det bara en fråga som har ett svar och det är den sista och svaret är med största sannolikhet: ja.

Under ett ögonblick flashade tanken på livet i en hyreslägenhet förbi. Men det är ju inte ett alternativ. Det är livet på zoo som gäller.

Vi ska bygga tillbaka ettöringen in i köket på nåt sätt såklart. Och addera en enkrona. Det blir nog bra.

Mobilbloggen

Dumt att blogga om en blogg. Dumt att blogga om en blogg som inte finns mer.
En gång i tiden hade jag en mobilfotoblogg. Den är borta. Den försvann för ett halvår sen och jag vet inte hur jag ska få fram den. Dessutom har jag bytt mobil sen dess. Jävligt tråkigt är vad det är.