onsdag, april 20, 2016

Början på ett liv

Idag skjutsade jag min son till hans livs första fotbollsträning. Som han har längtat. I ett år, minst. Med sin kusin, 13-åringen med samma vackra hårfärg, som spelar både fotboll och handboll, som stora förebild har vår pojke länge sett sig som en blivande fotbollskille.

Jag hade förberett på honom att första tillfället kan vara lite rörigt, men han tyckte inte att det såg så rörigt ut när vi kom dit. Jag hade också förberett honom på att det skulle bli upprop. Tyvärr var det eftermiddagstrafik och inte bara vi som hade tänkt parkera vid IP. Men jag körde in bilen i ett buskage och väckte sonen som hade somnat i köerna och så var vi framme, fem minuter sent. Men vi hann i tid ca 20 sekunder innan hans namn ropades upp (och han sa "ja") och fick veta att han var indelad i grupp 14.

Tränare var två pappor som hade varsitt barn med. Sen var det sex stycken till. Två inledde träningen med att ta till lipen, (varv en av oklar anledning kallades Ronaldinho av sin pappa (för det var inte hans namn)). Föräldrarna fick inte vara på plan under träningen, men minst en hade sin mamma med. Nästan alla hade fotbollsskor. De fyller fem i år, så jag inser att det här är en knatteskola där de ambitiösa föräldrarna sätter sina barn.

De började göra lite övningar. Jag kom på mig själv med att heja på barnet redan där "Braa! Bra jobbat!" Fotbollsmorsa. Tja, det funkar. Min kille kom springande bort till mig. Han ville äta. Jag hade med matsäck till efteråt. Han ville ha vantar. Han fick ta en tugga av en macka sen sa jag "Nu vill jag att du går ut och kör." Det gjorde han. Utan vantar, för det hade vi inga med.

Träningen avslutades med match, två mot två. Min son gjorde sex mål. Mycket nöjd med första träningen gjorde han klart att han ska spela fotboll hela sitt liv. Själv ska jag gå in och bli tränare har jag mer eller mindre bestämt. Nästa gång ska jag göra lite bättre ifrån mig och heja inte bara på mitt eget barn, utan de andra också. Och alltid hitta rätta läget i uppmuntran. Vill vara den bästa coachen.

Nu sover barnen och jag sitter och kollar Gympaläraren på SVT play. Ska surfa på simskola till barnen och parkour-kurs till dottern. Tänker på syrran och hennes familj med deras eviga skjutsande och åkande på turneringar på helgerna. Vi är i början av det livet. Nu kör vi!

Etiketter: , , , , ,

1 Comments:

Blogger Ke.Li said...

Välkommen!

22 april 2016 21:25  

Skicka en kommentar

<< Home

eXTReMe Tracker