Början på ett liv

Idag skjutsade jag min son till hans livs första fotbollsträning. Som han har längtat. I ett år, minst. Med sin kusin, 13-åringen med samma vackra hårfärg, som spelar både fotboll och handboll, som stora förebild har vår pojke länge sett sig som en blivande fotbollskille.

Jag hade förberett på honom att första tillfället kan vara lite rörigt, men han tyckte inte att det såg så rörigt ut när vi kom dit. Jag hade också förberett honom på att det skulle bli upprop. Tyvärr var det eftermiddagstrafik och inte bara vi som hade tänkt parkera vid IP. Men jag körde in bilen i ett buskage och väckte sonen som hade somnat i köerna och så var vi framme, fem minuter sent. Men vi hann i tid ca 20 sekunder innan hans namn ropades upp (och han sa "ja") och fick veta att han var indelad i grupp 14.

Tränare var två pappor som hade varsitt barn med. Sen var det sex stycken till. Två inledde träningen med att ta till lipen, (varv en av oklar anledning kallades Ronaldinho av sin pappa (för det var inte hans namn)). Föräldrarna fick inte vara på plan under träningen, men minst en hade sin mamma med. Nästan alla hade fotbollsskor. De fyller fem i år, så jag inser att det här är en knatteskola där de ambitiösa föräldrarna sätter sina barn.

De började göra lite övningar. Jag kom på mig själv med att heja på barnet redan där "Braa! Bra jobbat!" Fotbollsmorsa. Tja, det funkar. Min kille kom springande bort till mig. Han ville äta. Jag hade med matsäck till efteråt. Han ville ha vantar. Han fick ta en tugga av en macka sen sa jag "Nu vill jag att du går ut och kör." Det gjorde han. Utan vantar, för det hade vi inga med.

Träningen avslutades med match, två mot två. Min son gjorde sex mål. Mycket nöjd med första träningen gjorde han klart att han ska spela fotboll hela sitt liv. Själv ska jag gå in och bli tränare har jag mer eller mindre bestämt. Nästa gång ska jag göra lite bättre ifrån mig och heja inte bara på mitt eget barn, utan de andra också. Och alltid hitta rätta läget i uppmuntran. Vill vara den bästa coachen.

Nu sover barnen och jag sitter och kollar Gympaläraren på SVT play. Ska surfa på simskola till barnen och parkour-kurs till dottern. Tänker på syrran och hennes familj med deras eviga skjutsande och åkande på turneringar på helgerna. Vi är i början av det livet. Nu kör vi!

Kavla upp ärmarna

Sitter med en kopp vitt te med mjölk och njuter av den tidiga lördagsmorgonen. Vårt hem behöver ett par riktigt engagerade husmödrar som ställer saker tillrätta dessa dagar. Någon behöver kavla upp ärmarna och plocka och städa. Jag trivs inte.
Tänker på att vi har tänkt använda lite ledig tid med dåligt väder (som idag) till att rensa lite i källaren. Men först behövs ju det här. Så när ska det andra hända?
Man behöver en plan, där är jag helt med. Men, istället för att bli sur för att planen inte kan sättas i verket pga stökigt hem på våningsplanen så tänker jag att planen behöver en för-plan.
Allt går att lösa med planering. Nej, inte allt givetvis. Men förmodligen det här. Och det här är nog så viktigt för vårt liv.

Kan annars rapportera att jag trivs på jobbet. Och så måste jag skryta med vår 14-månaders som går med stapplande steg, hon kan rörelserna till Imse vimse och I ett hus vid skogens slut. Vi borde väl lära henne teckenspråk, men å andra sidan verkar hon vara rätt på med att prata verbalt. Hon har snabbt gått från Ä daa! till Ej dååå! när man ska säga hej då. Älsk.

Blåst

Jag hade hittat varsin burk till de två stora barnen i en affär, men motiv på locket. En med Frost och en med Star Wars, som jag inte kunde motstå att köpa (se tidigare inlägg om Genusmedvetet föräldraskap). Idag fick de dem som en tidig påskpresent.

Sonen och jag satt i köket och han var glad för burken. Som från ingenstans (SÅÅÅ TYPISKT MAMMOR) kom jag på att hans naglar är för långa.

"Jag måste klippa dina naglar sen" sa jag.

Han höll upp sitt lock.

"Darth Vader säger nej."

Jo, sa jag. Nej, sa Vader.

Locket hölls upp framför ansiktet.

"Nu är det så här Darth Vader" sa jag, "Min son ska ..."

Här avbröts jag av ett gapskratt.

"Mamma, du pratar med ett lock!"

Ett år

Visst är det hemskt att jag bloggar så lite. Men nu är det som det är, bäst att se framåt.

Kan berätta att vår yngsta fyller ett år idag. Ett år! Det har varit ett helt underbart år. Lite struligt, men mest väldigt skönt och härligt.

Och nu är det snart vår och sommar. Tiden går väldigt fort.

Sommarminne: Mer genus eller nåt

Från en dag i somras. Jag försökte få en lugn stund med Sommar i P1 på förmiddagen. Det gick rätt bra. Jag valde zombieöverlevarprogrammet. När sonen, som snart är 4 år, hörde ordet "zombie" reagerade han direkt och kom fram till datorn. I sina blåmålade tånaglar och lila nattlinne som når ned till fotknölarna "Vem var det som sa zombie? Varför? Vad är det?"

Jag visade honom sommarprataren och sa att jag trodde nog att han skulle gilla zombies. "Nej" sade han med sin lilla gulliga fyraåringsröst, "jag gillar bara krig." Och kom för hundraelfte gången in på att han önskar sig transformers.

Men du har ju redan tre!

Ja men han vill ha fler, framför allt en pansarvagns-transformer.

Jag är fascinerad.

Mitt klämkäcka jag

Ni vill ju såklart mest läsa om när jag är som allra mest mig själv, dvs när jag är Mitt Klämkäcka Jag. Det är jag nu. Är föräldraledig med minsta och har beslutat att de två stora ska vara hemma från förskolan en dag i veckan och vi ska gå på museer. Det finns rätt många i stan och nästan alla riktar sig till barn på något sätt. Så här kommer vi!

Det har visat sig inte vara något som helst problem att ta med sig de tre på sådana utflykter. Det enda som kan krångla är när jag bestämmer mig för att vi ska ta bilen istället för att åka kommunalt. Så får man uppleva eftermiddagsrusningen på väg hem, inte så lyckat.

Idag ville sonen (4-åring) hälla upp ris i en burk. Det gick rätt så bra, men en del hamnande utanför. Han fick ta fram dammsugaren sade jag. Det var inspirerande så han dammsög kök, hall och vardagsrum. Jag har anat en outnyttjad potential i barnen och nu är den här!

Jag har också varit ute i skogen och grillat korv med barnen två gånger i år.

Ja för övrigt är jag precis som vilken nutidsmänniska som helst. Nu ska jag såsa vidare med en obokad lördag.

Genusmedvetet föräldraskap [plats för skratt]

I morse fick mitt genusmedvetna föräldraaschle rejält med pisk av barnen.

Sonen, som är 3,5, vaknade upp och började fortfarande yrvaken och mycket rufsig förklara vad han önskar sig. En pansarvagns-transformers. "Som vecklar ut sig så här, titta mamma!" Han kröp ihop på golvet i en liten hög och sträckte ut en fot , sen en arm, medan han förklarade. Han vill ha transformers med pistoler som skjuter fiender och tjuvar till geggamoja ungefär.

Sen ville dottern som är 5 berätta vad hon önskar sig. Barbiedockor. (SKJUT MIG.)
"Jag vill ha tre barbiedockor, nej två, för jag har två händer."

En i varje hand alltså.

Vill inte du också ha en pansarvagn?

Jo det ville hon. "Jag vill ha en pansarvagn där det får plats tusen, nej HUNDRA barbiedockor."

En liten stund

Jag har tre barn nu. Vår tredje lilla föddes till slut, i slutet av januari. Sedan dess har det varit både si och så, men nu har allt planat ut i en hektisk men väldigt fin vardag. Den lilla sover och jag dricker te och kollar lite på min favorit tv-serie och har inte så mycket på agendan för tillfället.

I morse var jag för första gången själv med dem alla tre, och skulle få iväg oss och lämna på förskolan innan 9 och göra varm matsäck till de två stora. Det gick galant. De här barnen är sådana att de kan fixa i ordning sig och komma iväg på morgnarna, i stort sett utan strul. Hur det har gått till kan jag inte svara på.

Lilla trean är en riktig prinsessa som sover nätterna igenom (för tillfället, jag inbillar mig inget) och producerade under morgonen två bajssituationer som ledde till dusch av baby. Men, vi kom ändå iväg i tid. Can't beat the feeling.

Och nu som sagt - en liten stunds Lugn & Ro.

Mormor till Teo och farmor till Sandra

Ikväll hade jag nog ett av de finaste underbaraste ögonblicken som förälder hittills. Jag låg i dubbelsängen med de båda, som nu är snart fem och drygt tre och skulle få dem att sova. Jag hade inställningen att det nog skulle ta några timmar så tålamodet var i rätt bra  form.

Plötsligt snurrar dottern igång med framtidsplaner. Hon har redan beslutat att när hon flyttar hemifrån ska hon flytta till "Landet", den lilla by där mormor och morfar har sitt sommarställe där vi är några gånger per år.

Nu kom hon på att vi andra ska åka till henne när hon flyttat dit och fira jul ihop. Detta kräver planering! Mamma S ska få klä julgranen. Jag ska få laga god julmat. Lillebror tilldelades generöst uppgiften att sätta stjärnan högst upp i granen. Vilket mys och vilken stämning, ni hajar inte. Två glada uppspelta barn som planerar jul. Mamma Jag kunde få en liten glögg också, inga problem.

Så lyckligt och underbart. Och julen därpå kunde vi fira hos Lillebror, som ska flytta hemifrån till min hemstad, tyckte Storasyster.

Och innan hon flyttar till "Landet" är det dags att höra av sig till en läkare på sjukhuset om att hon vill ha ett barn också. Barnet ska heta Teo.

Lillebror skulle också skaffa barn. Vad ska ditt barn heta då? Knipa ihop ögonen hårt och fundera.
"Sandra" blev svaret.

Underbara dagar framför oss.

Helg

Svinaktigt tidigt, nämligen 07.15 skulle barnen avlevereras omklädda och glada på förskolan för årets luciatåg. Igår provade vi stassarna. Jag har bullat upp med variation, man kan välja att vara lucia, tärna (ej alls marknadsfört i och för sig), tomte eller pepparkaka. Jag har till och med en stjärngossehatt och stjärna men den har jag inte plockat fram.

Igår kväll fick vi fram en helt bedårande pepparkaksgubbe här och en lika bedårande lucia. Fan tro't tänkte jag nog, men entusiasmen hos barnen var där, så man vet ju aldrig.

I morse blev det två tomtar av det hela. Säkert, invant och tryggt. Och lika fint det.

Jag bjöd mitt gäng på lussekatter på jobbet eftersom jag är tf gruppchef den här veckan. På jobbet har det annars varit fart och fläkt ett tag och så även idag och ännu mer. Konflikt och gap och skrik. I ett möte jag inte var inblandad i, men märkte av. Helt galet. Jag förstår inte riktigt hur det kunde spåra ur så. Usch och fy vad jobbigt - för dem!

Nu är det helg. Och det är tur, för nu orkar jag inte mer vecka. Imorgon lite kalas och söndag lugn och ro. Och på måndag - ledigt.
Underbart.

Fyra år

För fyra år sen träffade jag mitt första barn för första gången. Idag har vi firat vår fyraåring stort. Tårtfrukost med paket (Pippigrejer), duplobärgarn till Lillebror, sen till Junibacken för första gången. Sagotåget gick jättebra, men det är ju lite läskigt.

Villa villekulla var efterlängtat. Lunch i restaurangen och sen fika på stan. Till middag var det pannkakor beställt. Det tog ett tag innan sockerfyllda fyraåringen kom till ro, men nu sovs det och vi sitter och läser journalen från den gången och minns. Med enorm tacksamhet.

Största kärleken.

Pottbestyr och kalsonger

Här hemma kretsar det mycket kring pottor just nu. Det har varit en längre historia som har böljat fram och tillbaka, men just nu är det så att vi har en ganska nyinskaffad svindyr pottstol som funkar som det är tänkt. Vår tvååring drar själv ned byxor och kalsonger och sätter sig själv på pottan och gör både det ena och andra. Blöjkonsumtionen har gått ned betydligt!

Så igår köpte vi lite nya kalsonger som vi packade upp idag. Det visade sig vara två likadana med Blixten McQueen - en stor idiol i vårt hus. Då gav vår pojke genast bort ena paret till sin storasyster. Kärlek!

Söndag

Den här söndagmorgonen började för min del 06, med att någon ville ha en flaska. Givet att jag somnade cirka  klockan 23 och har sovit i ett sträck sen dess, är det här en fantastisk natt och jag mår kanonbra. Jag känner det i hela kroppen, jag är pigg! Typ.

Barnen har jag satt framför Barnkanalen. Det är nog första gången de tittar på riktig tv, annars är det alltid förinspelad film. Och jag sitter här med en kopp te. Puha.

Funderade en kort sekund på om jag skulle ha dåligt samvete för att jag använder tv och media som barnvakt/förströelse till barnen när jag själv vill ha lugn och ro. Men, det orkade jag inte.

Familjelivet

Barnen. De är 3 respektive 1 och 8 månader. Det är supermysigt för det är båda en väldigt charmig ålder. De leker, skojar och har kul ihop allt som oftast. Men det blir också mer syskonbråk. Ibland uppenbart nästan oundvikliga konflikter när båda vill ha samma leksak. Men också det här, från bådas håll, att störa sig på den andra av ingen orsak och retas bara för att. Äkta syskonbråk alltså.

Och som tur är - de är intresserade av ungefär samma saker. Vilket gör att de har kul tillsammans och gillar varandras sällskap.

I dagarna är det fem år sen jag träffade S för första gången. Det är ofattbart vilken tur jag har haft.

Typiskt?

S har hittills haft några bra förskolelämningar av nybörjaren och hans storasyster. Idag var det min tur. Vad tror ni händer? Just det - panikgråt och "Maaaaammmma!". Från båda två. Suck och stön.

Nytt

Jag jobbar. Det är jättekul.
Vår stora lille kille börjar förskolan idag. Ah, mammahjärtat.
Så spännande tider.

Tjohej

Idag får det gärna låta bli att bli strömavbrott. Men å andra sidan är jag snart klar med tvättandet. Båda barnen kräktes i morse. Jag är gräsänka eftersom S är bortrest i jobbet och kommer hem imorgon kväll.

Jag har kört fyra maskiner 60-graderstvätt idag. Kuddar och sånt som inte direkt drabbats fryser ute på balkongen. Visst är det vettigt eller? Det kändes så.

Jag ger barnen som trots allt visat sig vara lite hungriga lite att äta en gång i halvtimmen. Hittills går det bra. Klockan är halv ett och det känns som att det redan börjar mörkna. Men jag är nog faktiskt glad för just nu kan jag med säkerhet säga att jag inte är illamående. Jag dricker kaffe och nästa matintag kommer bli lussekatt, för mig och dottern.

Annars väntar vi på att vattkoppor ska bryta ut lagom till jul och ställa alla planer på ända. En sak i taget.

En liten lista över allt som är tacksamt:
ha en tvättmaskin som inte är sönder
ha värme
det är inte strömavbrott
S kommer hem imorgon och hon är världens bästa
barnen är rätt glada ändå
"Det åna sej"
"Det gåjöver"

(De två sista citat från dottern efter att hon kräkts ned hela dubbelsängen, lilla älsklingen.)

Plötsligt händer det

Jag och dottern i köket. Jag vid datorn, hon kommer med sina mest omtyckte duplogrejer och sätter sig mitt emot.
"Vad mysigt att sitta här med dig och pyssla" sa jag eller något liknande.
"Esska dig" sa hon.

Hon älskar mig och säger det.
Tror inte man kan var lyckligare än mig just nu.

Usch

Jag har aldrig förut behövt tvinga i ett barn medicin. Riktig intressekonflikt i att inte kränka barnets vilja och integritet och att barnet ska bli friskt och må bra. Och det är ändå bara alvedon och kåvepenin. På gränsen till omöjligt, eller faktiskt över gränsen.

Ja, det är mina problem idag.

Mysigaste ever

I morse klev S upp mitt i natten för att börja en lång arbetsdag i grannlandet i öst. Jag hade alltså barnen själv på morgonen och någon gång strax efter 05 började det tjorva lite. Men efter en timme med lite flaskutdelning och blöjbyte låg jag i dubbelsängen med ett barn på vardera sidan och så somnade de. Så underbart. Tror inte det har hänt förut, att jag legat med båda barnen i sängen och att de sovit.

I två timmar sovs det. Vilken morgon!

Nu lite senare hade Storasyster råkat ut för en bil/fotolycka och grät olyckligt. Lillebror kommer springande med nappen, ger henne den och gråten upphör. Och minen på honom sen, den var helt obetalbar. En min så belåten och full av självförtroende, som bara en ettåring som vet hur man kan lösa ett problem och sedan löser det, kan ha. Det lös om pojken.

Jag tror min dag är gjord.