Början på ett liv

Idag skjutsade jag min son till hans livs första fotbollsträning. Som han har längtat. I ett år, minst. Med sin kusin, 13-åringen med samma vackra hårfärg, som spelar både fotboll och handboll, som stora förebild har vår pojke länge sett sig som en blivande fotbollskille.

Jag hade förberett på honom att första tillfället kan vara lite rörigt, men han tyckte inte att det såg så rörigt ut när vi kom dit. Jag hade också förberett honom på att det skulle bli upprop. Tyvärr var det eftermiddagstrafik och inte bara vi som hade tänkt parkera vid IP. Men jag körde in bilen i ett buskage och väckte sonen som hade somnat i köerna och så var vi framme, fem minuter sent. Men vi hann i tid ca 20 sekunder innan hans namn ropades upp (och han sa "ja") och fick veta att han var indelad i grupp 14.

Tränare var två pappor som hade varsitt barn med. Sen var det sex stycken till. Två inledde träningen med att ta till lipen, (varv en av oklar anledning kallades Ronaldinho av sin pappa (för det var inte hans namn)). Föräldrarna fick inte vara på plan under träningen, men minst en hade sin mamma med. Nästan alla hade fotbollsskor. De fyller fem i år, så jag inser att det här är en knatteskola där de ambitiösa föräldrarna sätter sina barn.

De började göra lite övningar. Jag kom på mig själv med att heja på barnet redan där "Braa! Bra jobbat!" Fotbollsmorsa. Tja, det funkar. Min kille kom springande bort till mig. Han ville äta. Jag hade med matsäck till efteråt. Han ville ha vantar. Han fick ta en tugga av en macka sen sa jag "Nu vill jag att du går ut och kör." Det gjorde han. Utan vantar, för det hade vi inga med.

Träningen avslutades med match, två mot två. Min son gjorde sex mål. Mycket nöjd med första träningen gjorde han klart att han ska spela fotboll hela sitt liv. Själv ska jag gå in och bli tränare har jag mer eller mindre bestämt. Nästa gång ska jag göra lite bättre ifrån mig och heja inte bara på mitt eget barn, utan de andra också. Och alltid hitta rätta läget i uppmuntran. Vill vara den bästa coachen.

Nu sover barnen och jag sitter och kollar Gympaläraren på SVT play. Ska surfa på simskola till barnen och parkour-kurs till dottern. Tänker på syrran och hennes familj med deras eviga skjutsande och åkande på turneringar på helgerna. Vi är i början av det livet. Nu kör vi!

Kavla upp ärmarna

Sitter med en kopp vitt te med mjölk och njuter av den tidiga lördagsmorgonen. Vårt hem behöver ett par riktigt engagerade husmödrar som ställer saker tillrätta dessa dagar. Någon behöver kavla upp ärmarna och plocka och städa. Jag trivs inte.
Tänker på att vi har tänkt använda lite ledig tid med dåligt väder (som idag) till att rensa lite i källaren. Men först behövs ju det här. Så när ska det andra hända?
Man behöver en plan, där är jag helt med. Men, istället för att bli sur för att planen inte kan sättas i verket pga stökigt hem på våningsplanen så tänker jag att planen behöver en för-plan.
Allt går att lösa med planering. Nej, inte allt givetvis. Men förmodligen det här. Och det här är nog så viktigt för vårt liv.

Kan annars rapportera att jag trivs på jobbet. Och så måste jag skryta med vår 14-månaders som går med stapplande steg, hon kan rörelserna till Imse vimse och I ett hus vid skogens slut. Vi borde väl lära henne teckenspråk, men å andra sidan verkar hon vara rätt på med att prata verbalt. Hon har snabbt gått från Ä daa! till Ej dååå! när man ska säga hej då. Älsk.

En liten stund

Jag har tre barn nu. Vår tredje lilla föddes till slut, i slutet av januari. Sedan dess har det varit både si och så, men nu har allt planat ut i en hektisk men väldigt fin vardag. Den lilla sover och jag dricker te och kollar lite på min favorit tv-serie och har inte så mycket på agendan för tillfället.

I morse var jag för första gången själv med dem alla tre, och skulle få iväg oss och lämna på förskolan innan 9 och göra varm matsäck till de två stora. Det gick galant. De här barnen är sådana att de kan fixa i ordning sig och komma iväg på morgnarna, i stort sett utan strul. Hur det har gått till kan jag inte svara på.

Lilla trean är en riktig prinsessa som sover nätterna igenom (för tillfället, jag inbillar mig inget) och producerade under morgonen två bajssituationer som ledde till dusch av baby. Men, vi kom ändå iväg i tid. Can't beat the feeling.

Och nu som sagt - en liten stunds Lugn & Ro.

Mormor till Teo och farmor till Sandra

Ikväll hade jag nog ett av de finaste underbaraste ögonblicken som förälder hittills. Jag låg i dubbelsängen med de båda, som nu är snart fem och drygt tre och skulle få dem att sova. Jag hade inställningen att det nog skulle ta några timmar så tålamodet var i rätt bra  form.

Plötsligt snurrar dottern igång med framtidsplaner. Hon har redan beslutat att när hon flyttar hemifrån ska hon flytta till "Landet", den lilla by där mormor och morfar har sitt sommarställe där vi är några gånger per år.

Nu kom hon på att vi andra ska åka till henne när hon flyttat dit och fira jul ihop. Detta kräver planering! Mamma S ska få klä julgranen. Jag ska få laga god julmat. Lillebror tilldelades generöst uppgiften att sätta stjärnan högst upp i granen. Vilket mys och vilken stämning, ni hajar inte. Två glada uppspelta barn som planerar jul. Mamma Jag kunde få en liten glögg också, inga problem.

Så lyckligt och underbart. Och julen därpå kunde vi fira hos Lillebror, som ska flytta hemifrån till min hemstad, tyckte Storasyster.

Och innan hon flyttar till "Landet" är det dags att höra av sig till en läkare på sjukhuset om att hon vill ha ett barn också. Barnet ska heta Teo.

Lillebror skulle också skaffa barn. Vad ska ditt barn heta då? Knipa ihop ögonen hårt och fundera.
"Sandra" blev svaret.

Underbara dagar framför oss.

Årskrönika

Vad kul det vore med en årskrönika! Men då ska man orka det också.
Orka, ordet för året antar jag.

Om vi börjar med mitt bild-år. Det har inte varit vad det brukar. Det har varit ett iphone-år. Nu är jag inte sån att jag kan uppröras över det. Jag älskar att ta snygga foton med systemkameran, men det viktiga är trots allt för mig att dokumentera stunden, vardagen, känslan. Och där funkar iphonekameran rätt bra.

Jag håller på med 2012 års fotobok. Aj, det svider lite. Barnen har inte fått fotoböcker än. Svider också, men vi har framtiden för oss.

Vad annars finns att säga om 2014? Vi flyttade upp i vårt "nya" hus. I övervåningen som lades på i slutet av förra året. Under våren blev huset färdigtbyggt och nu är det i stort sett färdigpysslat (HA HA HA ja eller hur), speciellt sen den där fixarhelgen i höstas med min familj.

Jag har (med hjälp av nära och kära) byggt mitt växthus. 2015 börjar odlingen i det.

Av årets tolv månader har jag varit gravid tio. Faktiskt. Två positiva graviditetstest har jag fått vara med om. Ser väldigt mycket fram emot nästa år. För det ser ut att vara 2015 det händer.

Nån mer som är lite trött?

Ni kanske undrar vad jag har för mig? Jo jag jobbar och harvar på och är för övrigt jävligt trött. Fem arbetsdagar kvar. Sen ledigt. Länge.
Mellan denna punkt i tillvaron och när ledigheten inträder ligger bara lite kalasande, städande, födelsedagande, julklappshandlande, knäckkokande, pepparkaksbak och skicka några julkort.

Det är lugnt.

Hej å hå

I måndags hade jag glömt att sätta på alarmet som ska väcka mig på morgonen, efter att han stängt av det inför midsommarafton. Tjohej, det var också en start på den dagen och veckan.

I natt sov jag effektivt i hela fyra timmar. Somnade vid midnatt, vid fyra hade vi en sängvätning som skulle duschas och säng skulle avbäddas. Efter det var det svårt att komma till ro. Barnet kämpade, men somnade aldrig om och knappt jag heller. Någon gång efter fem fick hen ta surfplattan och titta på en film i myshörnan. För mammornas sömns skull, men det ville sig inte riktigt.

Två dagar jobb kvar. Sen är det sex veckors semester. Men två morgonuppstigningar kvar känns som två dåliga skämt.

Tyst

Tyst vilar bloggern och dammet växer. Men snön är i alla fall borta.

Livet formligen slukar all tid och energi just nu. Och har gjort det ett tag. Det har varit sjukdom och elände, trötthet och jobbskit. Och omständigheter. Som till slut lämnade mig med det enda vuxna valet att kavla upp ärmarena och vara mitt bättre jag. Sen önskar jag ju ibland att jag var en lite mer tålmodig mamma som inte ryter. Hatar ryt. Det är sämst.

Vi har lagt på en våning på vårt hus. Det har gått smidigt och bra, men nu är det kaos. Ett sånt där helt oundvikligt byggkaos som bara byggen kan generera. Men, vi håller modet uppe och ser ljuset i tunneln.

Och annars är allt bara fint faktiskt.

Slipdamm slipdamm på er!

Fyra år

För fyra år sen träffade jag mitt första barn för första gången. Idag har vi firat vår fyraåring stort. Tårtfrukost med paket (Pippigrejer), duplobärgarn till Lillebror, sen till Junibacken för första gången. Sagotåget gick jättebra, men det är ju lite läskigt.

Villa villekulla var efterlängtat. Lunch i restaurangen och sen fika på stan. Till middag var det pannkakor beställt. Det tog ett tag innan sockerfyllda fyraåringen kom till ro, men nu sovs det och vi sitter och läser journalen från den gången och minns. Med enorm tacksamhet.

Största kärleken.

Da year

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Köpt ett halvt hus.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Hade som väl är inga.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, det föddes en lillebror och en lillasyster i min bekantskapskrets. Och sen en lillasyster till.

4. Dog någon som stod dig nära?
Hatar denna fråga. Måste tyvärr svara ganska ja. Inte vardagsnära, men kretsnära.

5.Vilka länder besökte du?
Fikade i Danmark i somras och var i Bryssel ett dygn på hösten.

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha 2014?
Ursäkta mig men - högre lön.

7. Vad var din största framgång 2013?
Att jag fick fast jobb där jag jobbar nu

8. Största misstaget? Har kanske gjort några småtabbar på jobbet. Eller kanske inte. Att vi inte höll koll på vissa byggrejer som fasad och fönster. Ingen jättegrej.

9. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, men väldigt trött.

10. Bästa köpet?
Vårt halva hus. Och allt grönt te.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Huset. Lätt rekord för livet.

12. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Familjen.

13. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?
Strövtåg i hembygden, Mando Diao.

14. Hur tillbringade/tillbringar du julen 2013?
I hemmet, med familj, svärföräldrar och svåger.

15. Bästa boken du läst i år?
"Rocky fejsar demonerna"

16. Något du önskade dig och fick?
Solcellsladdare till mobilen.

17. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
 Drack champagne och fick en överraskningsfest!

18. De bästa nya människorna du träffade?
Har mest träffat gamla godingar. Har träffat några nya men de kvalar inte in under "bästa".

The season's upon us

Äntligen. Är det julledigt.
Ni har inte hört nåt adventstjat i denna blogg i år. Hoppas att stämningen infunnit sig ändå.
Jag vet inte vad det kan handla om. Kanske åldern?
Jag uppnådde nyss den aktningsvärda åldern 40. Och vad kan jag konstatera? Jo en lite förvånande nivå av mañana all over the place.
Fest? Jajamän med en massa gäster och städa - jaja vi tar det nån gång när det passar.
Jul, ja det löser sig.
Bygga på en våning på huset under tiden, ja det är la inga problem.

Kanske husprojektet har lagt övriga projekt på rätt stressnivå. Dvs, ingen stress alls. Och då är det ändå inte vi som bygger eller nåt. Men allt löser sig.

Men man har ju ändå lite föresatser. Så imorse när jag var framme vid tåget in till stan var jag tvungen att vända om (för det var 4 minuter tills nästa tåg skulle gå) och ge en peng till tomten som sitter och spelar White Christmas på sax utanför stationen. För det ingick i betinget innan jul. "Ho ho ho godd jyl" säger vår stations-Tomte. Snacka om stämning.

Jag har också tänkt och tänkt och tänkt att förskolepersonalen skulle få varsin cellofanpåse med hembakta julkakor av oss. Så har det inte blivit. Där rann dagarna mellan fingrarna som sand. Men - de fick en bonus på decemberlönen, inte min förtjänst men det smäller nog högre än några kakor. Vet ni vad - de kan få kakor i januari också.

Och på måndag kväll sitter jag och S med en glögg och tar en slant av min nyfådda lön och sätter in till nåt välgörande ändamål när barnen sover och granen tindrar. Det blir mys det.

Innan dess ska vi klippa håret, stapla ved, köpa julklappar (ha barnvakt), griljera skinka och göra julgodis och detta i maklig takt.

Vi hörs.

Hobby

Jag har en hobby, har jag tjatat om det?
(Spelar ju sällan någon roll om jag redan har.)

Jag gör fotoböcker. I love it! En av de bästa grejerna med denna hobby är att den går finfint att kombinera med vardagsliv och föräldraskap, det så kallade ekkorhjulet. Man har allt i datorn och kan ägna sig åt det i fem minuter eller en timme, hur mycket tid man nu har just den dagen.

Det började med att mamma fixade fotoalbum åt oss barn, vi är fyra syskon. Hela våra liv finns med, ända från början. Då går det liksom inte att sluta. Jag tror faktiskt vi alla fyra har fortsatt på detta spår i någon form. Det sociala arvet.

Mina barn har ännu inte fått sina böcker, men det kommer. Jag håller just nu på med familjens bok för 2012.

Förut var det alltså fotoalbum som gällde, framkalla och klistra in. Det funkar ju inte nu. När jag var singel packade jag en resväska med bilder, album, klister och pennor och tog de två första dagarna på semestern och satte mig på landet och fixade. Så blev det gjort då, nu funkar det bättre med fem minuter om dagen.

Vab

Vattkoppor in da house. Idag är det min tur att vabba. Efter två fullständiga haverier till nätter är det rätt skönt att softa inne med te och brasa. Idag häller regnet ned. Vi var schyssta och skjutsade de andra två till förskola och pendeltåg. Sjuklingen är just nu vid gott mod. Det är tur att han inte kan se alla sina prickar, fy fasiken alltså.

Om jag kan hålla koncentrationen nog för det så blir det nog fixa lite fotobok också.

Så där ja!

Efter att ha brutit ihop, retirerat, omgrupperat, planerat och konsoliderat är jag nu på banan igen och kan rapportera att det går bra.

Planen går ut på att köra på med vardagsliv som vanligt och inte äta socker - den bästa quickfix för trötthet som finns. För sova, det får man som vi alla vet göra när man blir pensionär.

Samt att ta ett rejält strypgrepp på slösurfandet. Say no more.

Tack

Ibland har man inte riktigt kraften. Har inte lyssnat på sig själv. Eller kanske fått sova för lite alldeles för länge. Och krockar med världen och idéer om hur det borde vara. Eller jag vet inte. Men då kan man bli alldeles superglad (så att man börjar grina igen) av att få en bukett blommor med blomsterbud. En lördag.

Tack finaste finaste syrra.

Jag är skyldig den här bloggen ett inlägg

Jag önskar att jag kunde visa er en bild från i helgen. Men nu är det här en lite mer anonym blogg. Det var det här, fem år senare. En bloggåterträff hemma hos oss, i sommar och sol, bubbelvin och viol.

Sammanhanget jag för första gången mötte S, som jag aldrig förut träffat men som blev min livskamrat. Det är känslor, minnen, vänskap, gemenskap. Något av det högsta och bästa livet har att erbjuda faktiskt. Det är en ynnest att få vara med.

Besvärjeser

Mina besvärjelser till trots. Jorden har snurrat åt fel jävla håll.

Ett av de glada skratten från min barndom är borta. Vi som är kvar får försöka fylla ut kostymen, men vi känner oss ganska små just nu. Tror ni som jag, ses vi igen.

I livets närhet

Min gode man, du är förförisk. Du tar mig tillbaka i tanken och minnet till min ungdoms fyllor. Försommarnätterna när jag sträckte ut handen och rörde vid evigheten, när den vackraste himlen med det evigaste ljuset böjde sig ned och pussade mig på pannan. Nätterna när jag plötsligt visste något viktigt. Fast jag säkert glömde det strax därpå.

Visste att allt, allt kommer bli bra. Visste att allt, allt är bra.

Ni läser väl Kristian?

Heaven, Depeche Mode, får mig att tänka på honom.

Nytt

Jag jobbar. Det är jättekul.
Vår stora lille kille börjar förskolan idag. Ah, mammahjärtat.
Så spännande tider.

Tjohej

Idag får det gärna låta bli att bli strömavbrott. Men å andra sidan är jag snart klar med tvättandet. Båda barnen kräktes i morse. Jag är gräsänka eftersom S är bortrest i jobbet och kommer hem imorgon kväll.

Jag har kört fyra maskiner 60-graderstvätt idag. Kuddar och sånt som inte direkt drabbats fryser ute på balkongen. Visst är det vettigt eller? Det kändes så.

Jag ger barnen som trots allt visat sig vara lite hungriga lite att äta en gång i halvtimmen. Hittills går det bra. Klockan är halv ett och det känns som att det redan börjar mörkna. Men jag är nog faktiskt glad för just nu kan jag med säkerhet säga att jag inte är illamående. Jag dricker kaffe och nästa matintag kommer bli lussekatt, för mig och dottern.

Annars väntar vi på att vattkoppor ska bryta ut lagom till jul och ställa alla planer på ända. En sak i taget.

En liten lista över allt som är tacksamt:
ha en tvättmaskin som inte är sönder
ha värme
det är inte strömavbrott
S kommer hem imorgon och hon är världens bästa
barnen är rätt glada ändå
"Det åna sej"
"Det gåjöver"

(De två sista citat från dottern efter att hon kräkts ned hela dubbelsängen, lilla älsklingen.)