Till det taktfasta ljudet ...

... av rullande huvuden i kölvattnet av #metoo och allt vad de heter, uppropen som avlöser varandra, måste jag glädjas och fortsätta planeringen av pepparkaksbak, lussekattsbak och annat.

Men alltså, vem behöver Saudiarabien när vi har Sveriges elit på typ alla områden? Denna avsaknad av ryggrad hos så många verksamhetsansvariga. Det är ta mig fan helt jävla sjukt.

Visst har man vetat om att det finns mindre trevliga människor i vårt samhälle, men att det är så här stort har jag inte vetat. Förhoppningsvis, och jag tror det faktiskt, kommer det här innebära förändring. Att bli uthängd i media och bli av med samarbeten kommer skrämma i framtiden.

För till syvende og sidst är det nu pengarna som pratar. Så grundläggande och i dessa fall så patetiskt.

Tjohej

Idag får det gärna låta bli att bli strömavbrott. Men å andra sidan är jag snart klar med tvättandet. Båda barnen kräktes i morse. Jag är gräsänka eftersom S är bortrest i jobbet och kommer hem imorgon kväll.

Jag har kört fyra maskiner 60-graderstvätt idag. Kuddar och sånt som inte direkt drabbats fryser ute på balkongen. Visst är det vettigt eller? Det kändes så.

Jag ger barnen som trots allt visat sig vara lite hungriga lite att äta en gång i halvtimmen. Hittills går det bra. Klockan är halv ett och det känns som att det redan börjar mörkna. Men jag är nog faktiskt glad för just nu kan jag med säkerhet säga att jag inte är illamående. Jag dricker kaffe och nästa matintag kommer bli lussekatt, för mig och dottern.

Annars väntar vi på att vattkoppor ska bryta ut lagom till jul och ställa alla planer på ända. En sak i taget.

En liten lista över allt som är tacksamt:
ha en tvättmaskin som inte är sönder
ha värme
det är inte strömavbrott
S kommer hem imorgon och hon är världens bästa
barnen är rätt glada ändå
"Det åna sej"
"Det gåjöver"

(De två sista citat från dottern efter att hon kräkts ned hela dubbelsängen, lilla älsklingen.)

Nånting är fel

Alltså en liten reflektion så här i dessa märkliga tider. Det snackas en del i media och på twitter och annat om norska riksterroristen om huruvida hen är sjuk i huvudet eller inte. Det är såklart upp till läkare att ta reda på, men alltså. Frisk är hen ju inte.

Och nu läste jag någon som påpekade att både dåden i Norge och hedersmord är obegripliga. Ja. Men båda exixterar, utan att någon behvöer vara sjuk. Och så är det ju säkert. Men alltså, nånting är ju fel.

Sjuk eller ej, när någonting är så fel så är det ju det som måste tittas på, undersökas och faktiskt förebyggas och åtgärdas. För så här kan vi inte ha det.

Sjuk kan betyda att man har cancer, ångest eller är förkyld.
Att något är fel kan innebära precis vad som helst.

Liv

En intensiv VARM dag på jobbet. Sitter i köket, dricker te och äter skorpor med smör. Tog ett dopp eftger jobbet, köpte med hämtmat och jordgubbar på väg hem. Skönt. Har jour i helgen. Hoppas ändå kunna hinna gräva lite, grilla lite och vara lite trevlig.

Vill dela med mig av några saker jag berörts av idag.

Mimansa, en svensk barnmorska som varit ute med Läkare utan gränser, skriver om en galen verklighet, långt ifrån mig. Läs.

Och Anders Öhrman, chefred på gaytidningen QX, skriver om en annan verkligehet, mycket nära min. Tog nästan till lipen när jag läste hans ledarkrönika i senaste qx. QX går att läsa här, krönikan finns på sidan 10, det tar en liten stund att ladda pdfen.

Helvetet på jorden (uppdaterad)

I Uganda är det livsfarligt att vara homosexuell. I höstas hade vi några modiga människor hemma hos oss på middag. De var ugandier, gay och engagerade i hbt-rörelsen där nere. De lever under ständigt dödshot, bara för att de finns. Nu har en av de ledande hbt-aktivisterna i Uganda, David Kato, mördats vid sitt hem. Han blev överfallen med några som slog honom med hammare tror jag att det var. Sen dog han på väg till sjukhuset.

David Kato var en av dem som blev uthängd av tidningen Rolling Stone. De publicerad namn och bild på människor de tror är homosexuella och uppmanade regeringen att hänga dem.

Jag har haft en dialog tidigare med en av redaktörerna på Rolling Stone på facebook. Muhame Giles heter han och jag har uppmanat alla jag känner att skriva till honom vad de tycker om hans verksamhet.

Vi skänkte lite pengar till en insamling som startades. Jag ska skriva några rader själv till Giles, som för mig är den rena ondskan personifierad, men har inte riktigt orkat än. Sånt här gör mig utmattad av ledsenhet.

Förresten, här är insamlingen för den som är intresserad.

På facebook finns ett onlineevent, till minne av David Kato där folk kan visa sitt stöd för kampen, sitt deltagande och skriva i en logg. Jag har cirka sex facebook-vänner som har valt att tacka nej till det eventet. Varför gör man så? Jag fattar inte. Jag tackar nej till event hela tiden och tycker då och då att massaktioner med höjda röster för än det ena än det andra är småjobbigt. Ibland vill man inte gå med i en massrörelse. Men det här? Jag förstår inte varför man väljer att ställa sig utanför. Jag tror jag ska fråga dem.

Uppdatering: Jag frågade dem inte, kanske gör det sen. Men fan flög liksom i mig och jag tog och bjöd in lite folk till insamlingen. Några som jag vet bryr sig. Några som är politisk aktiva som jag vill uppmärksamma på detta. Och så några som inte har en aning, men som borde ha det enligt mig. Däribland ett par gamla klasskompisar som bara är på vänlistan av nåt outgrundlgit skäl, som jag verkligen inte ens gillar, till och med ogillar. De fick en inbjudan. Bara för att.

Orättvist. O-RÄTT-VIST!

Jag är ganska ofta arg. Inte så där hoppande skuttande superirriterad som jag var när sd kom in i riksdagen. Men jag noterar (som många andra) dagligen sånt som är FEL här i världen. Allt från att folk inte kan högerregeln till att det finns de som drabbas av hemska orättvisor i världen och livet. Allt från sånt som inte går att förutse och göra nåt åt, till sånt som är elakheter och systemfel.

Med åren har jag lärt mig att inte ta åt mig för mycket utan blir mest lite arg på ytan. Det finns ju så mycket som inte är bra i världen, men jag har valt att se att mycket ändå fungerar och är bra. Men någonstans inom mig blir jag också ledsen. Och vill kunna göra något, förändra. Det känns bara så svårt och övermäktigt.

Men den senaste tiden har jag hittat ett nytt engagemang. Det handlar om Uganda och situationen för hbt-personer. Det är ingen fin historia kan jag säga. Vi hade middagsgäster hemma för ett tag sen, ett par personer som lever i Uganda och är engagerade i hbt-organsiationer där nere. Situationen kan kort beskriva som ett Helvete. Och i detta har jag hittat ett projekt, något att lägga min energi på. Jag har känt att jag får välja en sak att göra nåt åt och inte bara må dåligt över, av allt som är snett i världen. Det känns skönt faktiskt.

Och jag bryr mig liksom inte om hur oöverstigtligt det här problemet är, jag tänker göra Något. Bara för att. Och kanske kankse påverka i rätt riktning.

I den här artiklen kan man läsa om en kille som ger ut en tidning i Uganda som tokhetsar mot homosexuella. Hänger ut dem med namn och bild och uppmanar staten att hänga dem. De kokar ihop lögnaktiga historier om homsexuella som grupp, att de ger sig på barn och utsätter dem för sexuella övergrepp, att de rekryterar unga till homosexualitet och det senate var att de arbetar ihop med terroristgrupper. Den här killen, Muhame Giles finns på facebook. Han fick ett mess av mig, som ni säkert förstår. Och två av de som skrivit i hans logg också. Den ena, en ung tjej, skrev tillbaka och undrade om jag var homosexuell själv och när jag svara de ja hade hon några frågor. Bland annat hur homosexualitet gick ihop med kristendom och hur det var med det här med homsexuella och underåriga. Hon var inte alls hatisk, men började med att skriva att hon var förvånad över att jag var redo att försvara mig. Ja vad säger man?

Så, det jag har gjort hittills är att försöka ha en dialog. Och bygga lite nätverk, i ett land långt borta. Och jag har mailat några parlamentsledamöter, men det har hittills inte gett någon respons. Men, tids nog. Jag ser det på lite sikt. Min livstid typ.

*onämnbart* - uppdaterad

Okej jag måste skriva om det. Om det som hände mig för nån timme sen. Jag satt i köket. Hörde skrik utifrån. Små skrik, som typ från nåt litet. Jag tyckte det var konstigt men drog inte nån slutsats (försvarsmekanism? förträngning?) Men så slår det i kattluckan. Och sekunden innan det letar sig ändå tanken fram - var det en fågel som skrek? En fågel som höll på att bli uppäten?

Nej. Det var en jätteråtta. Som katten kom med i munnen. Och springer raka vägen ned i källaren med.

Jag har faktiskt inte ord för hur ångesten sprider sig i mig. Den där äckliga känslan, som bara tiotusentals års nedärvda instikter kan ge. Irrationellt och helt oantastligt för glada positiva tankar, rationella argument och försvarsmekanismer. Ångesten bara sprider sig och sprider sig.

Flera minuter senare sitter jag blick stilla på köksstolen med fötterna uppdragna under kroppen och andas konstigt.

Självklart var jag och barnet (som tack och lov sov i sin säng) ensamma hemma. Det här med katterna är lite S bord. Jag fixar inte såna här situationer. När jag lugnat ned mig lekte jag med tanken på att skärpa till mig och bara gå ned och lösa situationen. Men - nej.

Jag vet att det finns människor därute som vet precis vad jag menar.

Uppdatering: S kom hem och gick modigt ned i undervåningen. Där hittade hon två (2) döda harungar. En hade dött inne, för den hade kissat på golvet.

Just nu sitter det sedan en stund en vuxen hare utanför vårt hus.

Välkommen till naturen.