Jag är ganska ofta arg. Inte så där hoppande skuttande superirriterad som jag var när sd kom in i riksdagen. Men jag noterar (som många andra) dagligen sånt som är FEL här i världen. Allt från att folk inte kan högerregeln till att det finns de som drabbas av hemska orättvisor i världen och livet. Allt från sånt som inte går att förutse och göra nåt åt, till sånt som är elakheter och systemfel.
Med åren har jag lärt mig att inte ta åt mig för mycket utan blir mest lite arg på ytan. Det finns ju så mycket som inte är bra i världen, men jag har valt att se att mycket ändå fungerar och är bra. Men någonstans inom mig blir jag också ledsen. Och vill kunna göra något, förändra. Det känns bara så svårt och övermäktigt.
Men den senaste tiden har jag hittat ett nytt engagemang. Det handlar om Uganda och situationen för hbt-personer. Det är ingen fin historia kan jag säga. Vi hade middagsgäster hemma för ett tag sen, ett par personer som lever i Uganda och är engagerade i hbt-organsiationer där nere. Situationen kan kort beskriva som ett Helvete. Och i detta har jag hittat ett projekt, något att lägga min energi på. Jag har känt att jag får välja en sak att göra nåt åt och inte bara må dåligt över, av allt som är snett i världen. Det känns skönt faktiskt.
Och jag bryr mig liksom inte om hur oöverstigtligt det här problemet är, jag tänker göra Något. Bara för att. Och kanske kankse påverka i rätt riktning.
I den här artiklen kan man läsa om en kille som ger ut en tidning i Uganda som tokhetsar mot homosexuella. Hänger ut dem med namn och bild och uppmanar staten att hänga dem. De kokar ihop lögnaktiga historier om homsexuella som grupp, att de ger sig på barn och utsätter dem för sexuella övergrepp, att de rekryterar unga till homosexualitet och det senate var att de arbetar ihop med terroristgrupper. Den här killen,
Muhame Giles finns på facebook. Han fick ett mess av mig, som ni säkert förstår. Och två av de som skrivit i hans logg också. Den ena, en ung tjej, skrev tillbaka och undrade om jag var homosexuell själv och när jag svara de ja hade hon några frågor. Bland annat hur homosexualitet gick ihop med kristendom och hur det var med det här med homsexuella och underåriga. Hon var inte alls hatisk, men började med att skriva att hon var förvånad över att jag var redo att försvara mig. Ja vad säger man?
Så, det jag har gjort hittills är att försöka ha en dialog. Och bygga lite nätverk, i ett land långt borta. Och jag har mailat några parlamentsledamöter, men det har hittills inte gett någon respons. Men, tids nog. Jag ser det på lite sikt. Min livstid typ.
Etiketter: det mentala, energi, överdjävligt
