www

Man kan skriva ut www i adressfältet när man ska besöka en webbplats. Och man kan strunta i det och gå direkt på adressen. Förr sa en del dubbel-v dubbel-v dubbel-v, men de märkte väl att de inte fick nåt annat gjort så det har man tack å lov slutat med. Jag har börjat tänka att det är en generationsmarkör, om man skriver www eller inte. Jag har börjat iaktta det på jobbet (inte jätteofta man sitter så att man ser det). Härom dan var det en kvinna nästan min ålder som skrev www. Jag ba(inombords) "Meh oldie goldie!"

Hon är nog typ lika många år över fyrtio som jag är under, dvs inte så många.

Nu är jag lite nyfiken på vad jag själv har för oldie goldiemarkörer. Bekväma skor med mycket låg klack?

Underbara vaddå? Tror inte det va.

Är fortfarande livrädd att det ska komma nån corporate bastard utan kundsupport och sno min blogg. Endera dan migrerar jag.

Jag noterar nu på kvällskvisten att mitt bloggliv har förnyats och utökats med inte mindre än tre läsvärda personer. Som alla är föräldrar och under 30. Sånt är imponerande, verkligen. När jag var under 30 var jag verkligen inte förälder. Inte ett dugg, på nåt sätt. Det var nätt och jämt att jag tog hand om mig själv. Jo, det gjorde jag, men det var jobb nog för mig. Ikväll har jag försökt ta hand om och trösta en 1,5 månads-kille som har haft enorma och hjärtskärande problem. Han har haft skitont i magen och vrålat i en och en halv timme. Det funkar fint, visst vill man hoppa ut genom fönstret alternavit gå ned i källaren och gräva ned sig. Men det gör man ju inte. Och jag är glad att jag är mer 40 än 30 dagar som denna. Nu sover han som den goskorv han är i mitt knä.

Hur som haver. Det är ett jävla tjat om den här bloggaren som heter Underbara Clara. Jag har inte kollat upp det själv och tänker inte göra det heller, men mitt orakelmässiga omdöme säger mig med bestämdhet att Underbara Clara inte är ett jävla dugg underbar. Det är däremot Sonja, Ellen och skruttet. Kom ihåg var ni hörde det först.

Man bara dör

Jag hittade den här på en annan blogg, måste sno den. Jag brukar inte länka till sånt som har med "gulliga ungar" att göra, men det här är bara ... jag saknar ord.

Fredagskänsla de luxe

Jag slog mig ned med ett glas rött och började läsa bloggar. Vilken fredagskänsla det blev! Tack kära kattmamman för ett intressant inlägg! Och att läsa kommentarerna till Magdalena Ribbings svar var det mest underhållande på mycket länge!

Underbart att få vara en del av detta.

Da wife

Jag har varit på en härlig, romantisk, fantastisk, skön och avkopplande bröllospresa till New York. Min fru var med såklart. Hon var populär over there. En dag på ett café på den gayigaste gatan i den gayigaste stadsdelen blev hon inspanad av cafékillen, som frågade hur lång hon är. (?) Sen när vi gått därifrån kom han springande med sitt visitkort, där det fanns mailadress, facebookadress, myspaceadress och säkert nån mer adress. Han ville att hon skulle höra av sig. What? liksom.

Sen var vi inne i en fotoaffär, där jag pratade objektiv med en försäljare. När vi skulle gå sa han "Your friend looks beautiful!"

"I know. She's my wife."

Jag borde tagit med ett plakat, att bära likadana ringar är inte tydligt nog.

Till Mig

Ikväll ska jag på middag hos en kompis och då tar man ju med sig en flaska vin vanligtvis. Men idag bestämde jag att det vore roligare med en Blossa 08. Sagt och gjort. Och när jag är där på bolaget så ser jag den här samlingsboxen.

Köpte jag den eller köpte jag den inte?

Jo men jag trivs

Jobbet, vid kaffeautomaten i lunchrummet. Jag scorar min första kopp kaffe för dagen och spelar normal med en totalt meningslös kommentar, sånt som kallas "kallprat".

Jag: Det är redan torsdag. Vad fort det går.
Kollega: Det är alltid torsdag.

Sen går jag iväg mot mitt rum, men hejdar mig halvvägs och går tillbaka och sätter mig med de andra och pratar lite, för det gör man när man är normal.

En annan kollega: Är inte Mugabe den mest värdelösa diktatorn nånsin? Rigga ett val som han sen förlorar.

Jag gillar när man kan prata politik på fikarasterna och inte bara en massa "kallprat".

It calls for Mika

Nu blir det lite musik här. Jag har postat den förut, men jag måste göra om det. Dels för att det här är min signaturmelodi idag. Den är så jävla bra. Videon är sjukt snygg. Och min nya kollega har exakt den outfiten som Mika idag. Jag ska försöka fota honom med mobilen (är det vett & etikett?) Randig farfarsskjorta, grå kritstrecksrandiga hängslen, och orangea thighta stuprörsjeans. Det går att ta sig ur träsket.



"It’s as if I’m terrified."
"Are we playing with fire?"

Enjoy.

Bloggeli blogg

Jag bloggar inte tvångsmässigt här varje dag. Även om jag inte gillar bloggar som inte uppdateras. Men jag har skrivit här de senaste dagarna. Smart att ha två va?

Måste berätta att härom dagen hände nåt som nästan aldrig händer. En främmande person började prata med mig i tunnelbanan.
Det var en tjej typ i min ålder. Vi satt mitt emot varandra.
"Får jag ge dig ett tips?" sa hon.
Det fick hon. Jag hann tänka att det handlar förmodligen om Jesus, det brukar det göra när främlingar ska tipsa.
"Ta en toning i håret."
Hon sa att jag hade jättefina kläder och väska, med fina färger och fin frisyr, men jag borde ha en toning i håret.

Det kan ha något att göra med att jag är gråhårig. Det är inget man önskar sig, men jag har accepterat det och tycker att jag vuxit i det på senare år. Men tona kan man ju inte göra. För det första tar toningnen inte på vita hårstrån, de skulle se typ rosa ut (i och för sig, rosa är snyggt!), men sen är det det här med utväxten. Grå utväxt i tonat hår - över min döda kropp. Det är så vidrigt fult så att orden tar slut. Och jag säger nej till det.

I så fall skulle man behöva hålla på och tona ofta för att inte drabbas av detta fula. Och det orkar jag inte. Och om jag ändå skulle orka så kommer man ju ändå till en dag när det är dags att sluta för i en viss ålder så är enfärgat mycket mörkt hår varken snyggt eller trovädigt (tänk Drottning Silvia). Vad gör man då? Färgar hela håret grått eller? (Det kanske vore nåt?)

Nej, jag skiter i det. Men allt det här sa jag ju inte till tjejen, jag bara log. Det är ju det man gör när man pratar med galna människor, för hon msåte ju ha varit galen. Vem tar annars en sån risk? Visserligen fanns inte några andra tecken på galenskap som rullande ögon eller okontrollerat högt skratt, men nån skruv var ju lös helt klart.

Men som sagt, det får förbli gråsprängt här. Det framkallar oväntat mycket kommentarer faktiskt, ibland får jag nästan en känsla av att det provocerar. Och det är ju bara en bonus.