Lördag kväll

Här sitter jag alldeles själv. S är på 40-årskalas. Jag dricker te och tittar inte på Mello, väntar däremot på Mr Selfridge. Helt plötsligt följer jag en tv-serie, det var väldigt länge sen! En brasa brinner och barnen sover i sina sängar.
Känner mig nästan lite vilsen i situationen, det är inte ofta jag har tid att sitta för mig själv och bara samla ihop mina tankar. Det som jag gjorde jämt förut och mådde ganska bra av många gånger.

Det har varit och är en intensiv period här med födelsedagsfiranden, jobbresor och annat som tar extra energi. Och några riktigt pissiga nyheter i bekantskapskretsen, helt onämnbart vidriga faktiskt. Det tär på den mentala orken.

Längtar efter jämvikt, balans och vår.

12/12 -12

Siffermystiker måste ju ha lite jobbigt idag. När de inser att den här dagen är som vilken annan jävla dag som helst. Speciellt ögonblicket 12:12 tycker jag smög sig oväntat tyst förbi. Tror inte det hände ett skit just då, jag surfade på facebook i mobilen. Kan man göra nåt mer innehållslöst?

Ja givetvis, men idag är jag deppig på riktigt. Det känns i hela kroppen. Alltså, inte på det där konkreta viset att något är fel, men en underliggande känsla av att allt är fel.

Som tur är är jag erfaren och förnuftig och vet med mig vad det är som gäller. I mitt lilla liv är allting precis som det ska (minus en viss magbacill) och ute i stora världen är nog väldigt mycket åt helvete, men det påverkar inte mig direkt just idag.

Jag är faktiskt sjuk, så är det ju. Men jag biter ihop såklart. Och jobbar med känslan av att allt vore lite bättre om jag bara fixade ett eller annat. Typ städade och plockade eller så. Nej, idag ska jag ta det lugnt och hitta nöjdheten i något annat.

Mänskligt

Jag skulle sluta äta choklad och lägga mig tidigt för att sluta vara trött. Ja men tror ni inte att jag ätit chokladpraliner och sitter uppe trots att jag kunde lagt mig för 50 minuter sen när barnen somnade. Tror ni det så tror ni rätt! Tyvärr!

Jag är stressad för:
jobbet
en svårt sjuk avlägsen släkting utan nära anhöriga
att vi har massor att packa inför semesterresa efter helgen
och vi ska åka bort i helgen

Ja det var nog det.

Trött

Nej det här är inte ett vanligt inlägg om trötthet, jag slår till med trötthet på många fler nivåer än vanligt.

Vi har sovit lite sämre i fler veckor och inte riktigt kommit ikapp. I morse innan jag vaknade drömde jag att jag hade försovit mig till 11.30. I verkligheten behövde jag vara på jobbet senast 07.30 för att hinna med en grej. Så när jag vaknade ur drömmen strax innan 06 var jag både glad och positiv till att jag trots allt inte försovit mig och dessutom pigg.

Jag insåg att piggheten var en tillfällig schimär, men den fick mig ändå upp ur sängen och iväg till jobbet. Alltid något. Väl på jobbet under förmiddagen kände jag det som att om jag fokuserar lite till under det här mötet kommer jag att svimma.

Igår hade vi middagsgäster från Kenya, Zambia och Uganda. Ungefär som för ett år sen, fast de här personerna var inte hbt-personer utan anställda på människorättsorgansisationer och arbetar med hbt-frågor i någon mån, i sina länder. Vilket som vi vet inte är en lätt match.

Efter förra årets middag var jag deppig i en halv vecka. Så blev det ju inte i år och det är ju skönt. Årets middagsgäster lever inte under ständigt hot och respekteras som människor. Och kanske är det så att de har större möjlighet att föra hbt-frågor framåt i de här länderna.

Och jag får fortsätta göra det jag kan. I går innebar det att visa vårt bröllopsalbum och vidga folks vyer.

Liv

En intensiv VARM dag på jobbet. Sitter i köket, dricker te och äter skorpor med smör. Tog ett dopp eftger jobbet, köpte med hämtmat och jordgubbar på väg hem. Skönt. Har jour i helgen. Hoppas ändå kunna hinna gräva lite, grilla lite och vara lite trevlig.

Vill dela med mig av några saker jag berörts av idag.

Mimansa, en svensk barnmorska som varit ute med Läkare utan gränser, skriver om en galen verklighet, långt ifrån mig. Läs.

Och Anders Öhrman, chefred på gaytidningen QX, skriver om en annan verkligehet, mycket nära min. Tog nästan till lipen när jag läste hans ledarkrönika i senaste qx. QX går att läsa här, krönikan finns på sidan 10, det tar en liten stund att ladda pdfen.

Mission impossible deluxe

Om syrran lyckades med ett mission impossible för ett par veckor sen, så måste jag nog säga att jag toppade det i veckan.

Jag åkte till farmor och handlade mat, sen lagade jag mat i ett par timmar och hon åt. Resten blev matlådor som hon kan värma och äta eftersom hon inte har så bra möjlighet att laga mat själv just nu.

Detta var alltså min plan. Vad tänkte jag? Jag åkte iväg helt utan verklighetsförankring, men insåg på vägen att jag bara var tvungen att ge upp min plan. Man lagar inte mat till farmor. Man hjälper inte till. Man planerar inte vad som ska göras över huvudtaget. Om man inte sitter på en stol i köket och trycker i sig mat och fika från morgon till kväll när man är hos farmor så får hon ångest.

Men, på nåt konstigt sätt blev min plan verklighet. Jag lagade tre pastarätter som hon sade sig tycka om. Och vi fyllde frysen med minst tio portioner till. Stort, nästan overkligt.

Långt in i hjärtat

Döden, döden, jävla döden. Det är inte åldringar som somnar in efter ett långt liv. Nej, spännande ska det va. Jag saknar ord när 34-åringar dör i Thailand på sitt hotellrum, i badet för att varmvattnet har blivit strömförande.

När jag först fick veta om dödsfallet så var det "Näe men gu vad hääämskt! Traaagiskt." Men sen, sen visade det sig. Att personer som inte funnits i ens liv på flera år egentligen, kan finnas långt långt in i hjärtat. (Borde man inte ha koll på det?) Och saknaden, efter någon man egentligen inte haft där, är förvånansvärt smärtsam.

Chock/sorg/saknad har växt fram bit för bit här. Jag har inte gråtit så här på mycket länge.

Det är mycket kunskap som går i graven, mycket erfarenhet och stor pedagogisk förmåga. Man brukar ju säga att ingen är oersättlig. Men för min fd arbetsgivare, intresseorgansiationen, så är det nog så. Ingen hade varit med så länge och visste så mycket. Entusiastisk kalenderbitare. Hängiven, lojal mot en övertygelse om allas rätt att få bli respekterade som de är.

Och som om inte det vore nog. Så finns det så mycket gullighet, generositet, glada leenden att minnas. Och faktiskt, mellan oss, då och då, fanns det mer än så.

Count your blessings?
I should have known better.

Walk the line

I kväll är jag hemma och tar det lugnt, har varit utanför hemmet nästan hela dagen. Lite bakis från igår. Först en brunch hos vänner, sen på stan med syrran. Trevligt, nej mer än trevligt, för hon är min bästa vän. Och jag är så sjukt blödig och sentimental nu. Grinar som en ål till filmen Walk the line. Jeepers.

"Men där ovan för hopp och tro ..."

Är väl krasslig. Vaknade med lite ont i huvudet och whiskeyröst. Passar mig inte alls bra.

I helgen när jag rensade kom det ut ett par saker som jag ska skicka tillbaka, för det är inte mina. Dels är det ett häfte med barn-dramatik-lekar. En gång i min ungdom var jag barnteaterledare. Ja det är inte klokt vilka irrvägar ungdomsåren tar med en på. Absurt.

Det andra är en liten pärm med körnoter. Jag har sjungit en del i kör. Det är jättekul, men inte bara kul, det är en nödvändighet. Körkostymen passade mig väl inte så där perfekt alla gånger. För att hamna i en bra kör, som man ändå platsar i, så är man ofta hänvisad till kyrkokörer och det är väl inte helt och hållet min väska, men det fick gå. Det var som sagt kul. Och nåt mer. När jag bläddrar i den där pärmen så känner jag "Vad jag har mist." Det känns så. Och som att det är svårt att ta tillbaka det. Jag skulle visserligen kunna gå med i en ny kör. Men jag gör det ju inte.

Däremot tänkte jag att jag borde ta tag i det där att köpa ett piano.

" ... blomstra de evigt friska."

Alice bor inte här längre

Medan vi var bortresta dog Alice Timander. Hon somnade visst in när hon låg och sov. Det måste ju vara det bästa sättet att dö på? Enda risken med det är väl kankse att man inte förstår att man är död. Nu lyssnar jag på Alice Timanders Sommar i P1 från förra sommaren. Alice och hennes livshistoria berör mig alltid. Jag är så imponerad av henne. Stora lilla Alice.