Långt in i hjärtat

Döden, döden, jävla döden. Det är inte åldringar som somnar in efter ett långt liv. Nej, spännande ska det va. Jag saknar ord när 34-åringar dör i Thailand på sitt hotellrum, i badet för att varmvattnet har blivit strömförande.

När jag först fick veta om dödsfallet så var det "Näe men gu vad hääämskt! Traaagiskt." Men sen, sen visade det sig. Att personer som inte funnits i ens liv på flera år egentligen, kan finnas långt långt in i hjärtat. (Borde man inte ha koll på det?) Och saknaden, efter någon man egentligen inte haft där, är förvånansvärt smärtsam.

Chock/sorg/saknad har växt fram bit för bit här. Jag har inte gråtit så här på mycket länge.

Det är mycket kunskap som går i graven, mycket erfarenhet och stor pedagogisk förmåga. Man brukar ju säga att ingen är oersättlig. Men för min fd arbetsgivare, intresseorgansiationen, så är det nog så. Ingen hade varit med så länge och visste så mycket. Entusiastisk kalenderbitare. Hängiven, lojal mot en övertygelse om allas rätt att få bli respekterade som de är.

Och som om inte det vore nog. Så finns det så mycket gullighet, generositet, glada leenden att minnas. Och faktiskt, mellan oss, då och då, fanns det mer än så.

Count your blessings?
I should have known better.