*onämnbart* - uppdaterad
Okej jag måste skriva om det. Om det som hände mig för nån timme sen. Jag satt i köket. Hörde skrik utifrån. Små skrik, som typ från nåt litet. Jag tyckte det var konstigt men drog inte nån slutsats (försvarsmekanism? förträngning?) Men så slår det i kattluckan. Och sekunden innan det letar sig ändå tanken fram - var det en fågel som skrek? En fågel som höll på att bli uppäten?
Nej. Det var en jätteråtta. Som katten kom med i munnen. Och springer raka vägen ned i källaren med.
Jag har faktiskt inte ord för hur ångesten sprider sig i mig. Den där äckliga känslan, som bara tiotusentals års nedärvda instikter kan ge. Irrationellt och helt oantastligt för glada positiva tankar, rationella argument och försvarsmekanismer. Ångesten bara sprider sig och sprider sig.
Flera minuter senare sitter jag blick stilla på köksstolen med fötterna uppdragna under kroppen och andas konstigt.
Självklart var jag och barnet (som tack och lov sov i sin säng) ensamma hemma. Det här med katterna är lite S bord. Jag fixar inte såna här situationer. När jag lugnat ned mig lekte jag med tanken på att skärpa till mig och bara gå ned och lösa situationen. Men - nej.
Jag vet att det finns människor därute som vet precis vad jag menar.
Uppdatering: S kom hem och gick modigt ned i undervåningen. Där hittade hon två (2) döda harungar. En hade dött inne, för den hade kissat på golvet.
Just nu sitter det sedan en stund en vuxen hare utanför vårt hus.
Välkommen till naturen.
Nej. Det var en jätteråtta. Som katten kom med i munnen. Och springer raka vägen ned i källaren med.
Jag har faktiskt inte ord för hur ångesten sprider sig i mig. Den där äckliga känslan, som bara tiotusentals års nedärvda instikter kan ge. Irrationellt och helt oantastligt för glada positiva tankar, rationella argument och försvarsmekanismer. Ångesten bara sprider sig och sprider sig.
Flera minuter senare sitter jag blick stilla på köksstolen med fötterna uppdragna under kroppen och andas konstigt.
Självklart var jag och barnet (som tack och lov sov i sin säng) ensamma hemma. Det här med katterna är lite S bord. Jag fixar inte såna här situationer. När jag lugnat ned mig lekte jag med tanken på att skärpa till mig och bara gå ned och lösa situationen. Men - nej.
Jag vet att det finns människor därute som vet precis vad jag menar.
Uppdatering: S kom hem och gick modigt ned i undervåningen. Där hittade hon två (2) döda harungar. En hade dött inne, för den hade kissat på golvet.
Just nu sitter det sedan en stund en vuxen hare utanför vårt hus.
Välkommen till naturen.
Etiketter: så jobbigt, överdjävligt
posted by Tudorienne at 22:01
6 Comments:
Nej men usch. Vilken ångest.
Men visst känns det bättre att du fick in två harpaltar istället för en fet råtta?
Svårt att säga. Det blev ju så jävla sorgligt när det var harpaltar.
Min vän! Att du bor tillsammans med två katter är något jag aldrig trodde skulle kunna hända. Men alla utvecklas och jag tror att även du kan ta hand om en död råtta.
Huvaligen.
när jag läser det här inlägget så hör jag Mark Levengood som uppläsare, och allt blir helt plötsligt både magiskt och sorgligt, naturligt helt enkelt.
Skicka en kommentar
<< Home