onsdag, april 20, 2016

Början på ett liv

Idag skjutsade jag min son till hans livs första fotbollsträning. Som han har längtat. I ett år, minst. Med sin kusin, 13-åringen med samma vackra hårfärg, som spelar både fotboll och handboll, som stora förebild har vår pojke länge sett sig som en blivande fotbollskille.

Jag hade förberett på honom att första tillfället kan vara lite rörigt, men han tyckte inte att det såg så rörigt ut när vi kom dit. Jag hade också förberett honom på att det skulle bli upprop. Tyvärr var det eftermiddagstrafik och inte bara vi som hade tänkt parkera vid IP. Men jag körde in bilen i ett buskage och väckte sonen som hade somnat i köerna och så var vi framme, fem minuter sent. Men vi hann i tid ca 20 sekunder innan hans namn ropades upp (och han sa "ja") och fick veta att han var indelad i grupp 14.

Tränare var två pappor som hade varsitt barn med. Sen var det sex stycken till. Två inledde träningen med att ta till lipen, (varv en av oklar anledning kallades Ronaldinho av sin pappa (för det var inte hans namn)). Föräldrarna fick inte vara på plan under träningen, men minst en hade sin mamma med. Nästan alla hade fotbollsskor. De fyller fem i år, så jag inser att det här är en knatteskola där de ambitiösa föräldrarna sätter sina barn.

De började göra lite övningar. Jag kom på mig själv med att heja på barnet redan där "Braa! Bra jobbat!" Fotbollsmorsa. Tja, det funkar. Min kille kom springande bort till mig. Han ville äta. Jag hade med matsäck till efteråt. Han ville ha vantar. Han fick ta en tugga av en macka sen sa jag "Nu vill jag att du går ut och kör." Det gjorde han. Utan vantar, för det hade vi inga med.

Träningen avslutades med match, två mot två. Min son gjorde sex mål. Mycket nöjd med första träningen gjorde han klart att han ska spela fotboll hela sitt liv. Själv ska jag gå in och bli tränare har jag mer eller mindre bestämt. Nästa gång ska jag göra lite bättre ifrån mig och heja inte bara på mitt eget barn, utan de andra också. Och alltid hitta rätta läget i uppmuntran. Vill vara den bästa coachen.

Nu sover barnen och jag sitter och kollar Gympaläraren på SVT play. Ska surfa på simskola till barnen och parkour-kurs till dottern. Tänker på syrran och hennes familj med deras eviga skjutsande och åkande på turneringar på helgerna. Vi är i början av det livet. Nu kör vi!

Etiketter: , , , , ,

lördag, april 09, 2016

Kavla upp ärmarna

Sitter med en kopp vitt te med mjölk och njuter av den tidiga lördagsmorgonen. Vårt hem behöver ett par riktigt engagerade husmödrar som ställer saker tillrätta dessa dagar. Någon behöver kavla upp ärmarna och plocka och städa. Jag trivs inte.
Tänker på att vi har tänkt använda lite ledig tid med dåligt väder (som idag) till att rensa lite i källaren. Men först behövs ju det här. Så när ska det andra hända?
Man behöver en plan, där är jag helt med. Men, istället för att bli sur för att planen inte kan sättas i verket pga stökigt hem på våningsplanen så tänker jag att planen behöver en för-plan.
Allt går att lösa med planering. Nej, inte allt givetvis. Men förmodligen det här. Och det här är nog så viktigt för vårt liv.

Kan annars rapportera att jag trivs på jobbet. Och så måste jag skryta med vår 14-månaders som går med stapplande steg, hon kan rörelserna till Imse vimse och I ett hus vid skogens slut. Vi borde väl lära henne teckenspråk, men å andra sidan verkar hon vara rätt på med att prata verbalt. Hon har snabbt gått från Ä daa! till Ej dååå! när man ska säga hej då. Älsk.

Etiketter: , , , , , , , ,

torsdag, april 07, 2016

Ett nummer till Sverige

Svenska turistföreningen har ordnat så att vem som helst i hela världen kan ringa ett nummer oh få prata med en svensk. Som svensk kan man anmäla sig till detta och det gjorde jag idag. Efter att barnen somnat slog jag på att jag var tillgänglig och så ringe en kille från Brasilien som hade lite frågor om Sverige. Han undrade bland annat om jag känner Zlatan. Men nej, tyvärr.

Det var en kul grej tycker jag.

Här kan man gå med.

Etiketter: ,

söndag, mars 20, 2016

Blåst

Jag hade hittat varsin burk till de två stora barnen i en affär, men motiv på locket. En med Frost och en med Star Wars, som jag inte kunde motstå att köpa (se tidigare inlägg om Genusmedvetet föräldraskap). Idag fick de dem som en tidig påskpresent.

Sonen och jag satt i köket och han var glad för burken. Som från ingenstans (SÅÅÅ TYPISKT MAMMOR) kom jag på att hans naglar är för långa.

"Jag måste klippa dina naglar sen" sa jag.

Han höll upp sitt lock.

"Darth Vader säger nej."

Jo, sa jag. Nej, sa Vader.

Locket hölls upp framför ansiktet.

"Nu är det så här Darth Vader" sa jag, "Min son ska ..."

Här avbröts jag av ett gapskratt.

"Mamma, du pratar med ett lock!"



Etiketter: , , ,

fredag, februari 05, 2016

Fotobok!

Eftersom jag knappt bloggar alls nu så kan jag ju likagärna blogga om att jag har gjort klart min fotobok, dvs familjens fotoalbum för 2013! Yay! Den kom i brevlådan idag. Hade tänkt att detta skulle göras under min föräldraledighet förra året, men det blev inte riktigt så. Men nu är jag på g. Har gjort halva 2014 också. Det är så himla kul att vara igång!

Etiketter: , , , , , ,

torsdag, januari 28, 2016

Ett år

Visst är det hemskt att jag bloggar så lite. Men nu är det som det är, bäst att se framåt.

Kan berätta att vår yngsta fyller ett år idag. Ett år! Det har varit ett helt underbart år. Lite struligt, men mest väldigt skönt och härligt.

Och nu är det snart vår och sommar. Tiden går väldigt fort.

Etiketter: , , ,

måndag, september 28, 2015

Förut

Det här med klämkäckheten. Måste förtydliga att den är tillbaka, efter att ha varit väldigt borta. Det här med att ta familjen och gå ut i skogen med en engångsgrill och ett paket korv. Det vet jag att jag tänkte på för några år sen att det vore en kul grej att göra. En kul, men helt omöjlig grej. Något som bara inte kunde hända. Orken och tiden fanns inte. Men nu finns det, litegrann.
eXTReMe Tracker