Piasavakvast

Idag när vi var i trädgården bråkade mina barn om en piasavakvast. (Förståeligt, för den är mycket fin, i barnstorlek.) Jag kan bara känna att det är underbart. Att jag har två barn, som är stora nog att bråka lite om leksaker. Ettan fick denna kvast av oss i tvåårspresent. Lillebror Tvåan blev väldigt sugen på den, men fick såklart inte låna. Och blev skitsur.

Ja, det här var väl typ en av de första gångerna det hände. Av miljarder. Den här gången gjorde det mig bara lycklig.

Vad jag har för mig

Det är kaoz. Vi har snickare på besök hemma för att ändra om lite mellan våra sovrum. Sen ska det in målare, för att allt ska bli klart och att vi ska kunna flytta in tillbaka i rummen ordentligt och allt bli som vanligt. Och en elektriker. Det är bara det att någon målare har vi inte riktigt bokat än. Och inte elektriker heller. Så det blir till att leva i limboland med sågspån och utan gardiner - dvs kaos, ett tag. Yay! Ney.

Annars är det bara fint. Barnen reagerar lite på att vi bytt mamma som är hemma. De får allt som oftast lite spel när S kommer hem, för att de saknat henne. Och ni kan ju tänka er hur kul det är att gå till jobbet när man egentligen vill vara hemma hos sina supersöta goa barn.

Men jag trivs.
  
Det är mycket på precis alla fronter skulle jag säga. Jag kör som en duracellkanin och har till och med börjat träna. Och jag leder maskroskriget. Men jag tror det här kan funka. Solen skiner ju allt som oftast också. Och igår satt jag i hammocken för mig själv med en kopp kaffe i typ tio minuter. Vilket så klart genererade en facebook-status. Men som sagt, låt er inte luras av det.

Gråt

Jag är nog varken den första eller den sista föräldern som har gråtit vid en förskolelämning. Som jag gjorde idag. Med för lite sömn i bagaget och ett totalt psykbryt från barnet så var familjegråten ett faktum. Jag grät, Ettan grät och Tvåan stämde givetvis in i gråten han med.

Tvåan fick fly upp i en av de snälla barnskötarnas famn medan jag fick försöka lugna och trösta, förgäves. Vi har de senaste dagarna haft två jättebråk, dottern (Ettan) och jag. Någonting får hennes värld att svaja och då svajar det för mig med. Hon reagerar.

Hoppas att hon är sams med mig snart och jag längtar tills när hon kan förklara ännu bättre vad hon känner. Så att tröga mamma fattar.
Fan, det svider i mammahjärtat ibland.

Stressen

Nu har jag gått på mammaledigt, typ. Jag och Lillebror ska bara in till jobbet efter dagislämning av Storasyster imorgon och ha lite möten och städa lite.
Jag känner lite stress.
Huset är ett kaos. Oftast ganska lättfixat, men det behövs liksom lite mer. Lite rensning, lite fixande.
Vi får hit snickare för en lättare ombyggnation i veckan. Och nästa vecka. Sen behöver det göras viss ytrenovering. Sånt är kul och inte så svårt, men tar lite tid. Ehhh. Tid? Vi hinner knappt med oss själva. Sova hjälpligt, få mat på bordet och rena kläder. Så känns det just nu.
Det lutar åt att vi låtsas att vi är kapitalister och slänger pengar på problemet.
Att sluta jobba är en stor omställning. Jag har verkligen längtat, men jag är ju sån att jag behöver landa i det också.
Och se om jag kan få rum för mina goda intentioner nu, som jag föreställt mig. Tror de betyder en del för mig.

Ja ja, vi får väl se.