Början på ett liv

Idag skjutsade jag min son till hans livs första fotbollsträning. Som han har längtat. I ett år, minst. Med sin kusin, 13-åringen med samma vackra hårfärg, som spelar både fotboll och handboll, som stora förebild har vår pojke länge sett sig som en blivande fotbollskille.

Jag hade förberett på honom att första tillfället kan vara lite rörigt, men han tyckte inte att det såg så rörigt ut när vi kom dit. Jag hade också förberett honom på att det skulle bli upprop. Tyvärr var det eftermiddagstrafik och inte bara vi som hade tänkt parkera vid IP. Men jag körde in bilen i ett buskage och väckte sonen som hade somnat i köerna och så var vi framme, fem minuter sent. Men vi hann i tid ca 20 sekunder innan hans namn ropades upp (och han sa "ja") och fick veta att han var indelad i grupp 14.

Tränare var två pappor som hade varsitt barn med. Sen var det sex stycken till. Två inledde träningen med att ta till lipen, (varv en av oklar anledning kallades Ronaldinho av sin pappa (för det var inte hans namn)). Föräldrarna fick inte vara på plan under träningen, men minst en hade sin mamma med. Nästan alla hade fotbollsskor. De fyller fem i år, så jag inser att det här är en knatteskola där de ambitiösa föräldrarna sätter sina barn.

De började göra lite övningar. Jag kom på mig själv med att heja på barnet redan där "Braa! Bra jobbat!" Fotbollsmorsa. Tja, det funkar. Min kille kom springande bort till mig. Han ville äta. Jag hade med matsäck till efteråt. Han ville ha vantar. Han fick ta en tugga av en macka sen sa jag "Nu vill jag att du går ut och kör." Det gjorde han. Utan vantar, för det hade vi inga med.

Träningen avslutades med match, två mot två. Min son gjorde sex mål. Mycket nöjd med första träningen gjorde han klart att han ska spela fotboll hela sitt liv. Själv ska jag gå in och bli tränare har jag mer eller mindre bestämt. Nästa gång ska jag göra lite bättre ifrån mig och heja inte bara på mitt eget barn, utan de andra också. Och alltid hitta rätta läget i uppmuntran. Vill vara den bästa coachen.

Nu sover barnen och jag sitter och kollar Gympaläraren på SVT play. Ska surfa på simskola till barnen och parkour-kurs till dottern. Tänker på syrran och hennes familj med deras eviga skjutsande och åkande på turneringar på helgerna. Vi är i början av det livet. Nu kör vi!

Kavla upp ärmarna

Sitter med en kopp vitt te med mjölk och njuter av den tidiga lördagsmorgonen. Vårt hem behöver ett par riktigt engagerade husmödrar som ställer saker tillrätta dessa dagar. Någon behöver kavla upp ärmarna och plocka och städa. Jag trivs inte.
Tänker på att vi har tänkt använda lite ledig tid med dåligt väder (som idag) till att rensa lite i källaren. Men först behövs ju det här. Så när ska det andra hända?
Man behöver en plan, där är jag helt med. Men, istället för att bli sur för att planen inte kan sättas i verket pga stökigt hem på våningsplanen så tänker jag att planen behöver en för-plan.
Allt går att lösa med planering. Nej, inte allt givetvis. Men förmodligen det här. Och det här är nog så viktigt för vårt liv.

Kan annars rapportera att jag trivs på jobbet. Och så måste jag skryta med vår 14-månaders som går med stapplande steg, hon kan rörelserna till Imse vimse och I ett hus vid skogens slut. Vi borde väl lära henne teckenspråk, men å andra sidan verkar hon vara rätt på med att prata verbalt. Hon har snabbt gått från Ä daa! till Ej dååå! när man ska säga hej då. Älsk.

Ett nummer till Sverige

Svenska turistföreningen har ordnat så att vem som helst i hela världen kan ringa ett nummer oh få prata med en svensk. Som svensk kan man anmäla sig till detta och det gjorde jag idag. Efter att barnen somnat slog jag på att jag var tillgänglig och så ringe en kille från Brasilien som hade lite frågor om Sverige. Han undrade bland annat om jag känner Zlatan. Men nej, tyvärr.

Det var en kul grej tycker jag.

Här kan man gå med.