Bloggeli blogg

Jag bloggar inte tvångsmässigt här varje dag. Även om jag inte gillar bloggar som inte uppdateras. Men jag har skrivit här de senaste dagarna. Smart att ha två va?

Måste berätta att härom dagen hände nåt som nästan aldrig händer. En främmande person började prata med mig i tunnelbanan.
Det var en tjej typ i min ålder. Vi satt mitt emot varandra.
"Får jag ge dig ett tips?" sa hon.
Det fick hon. Jag hann tänka att det handlar förmodligen om Jesus, det brukar det göra när främlingar ska tipsa.
"Ta en toning i håret."
Hon sa att jag hade jättefina kläder och väska, med fina färger och fin frisyr, men jag borde ha en toning i håret.

Det kan ha något att göra med att jag är gråhårig. Det är inget man önskar sig, men jag har accepterat det och tycker att jag vuxit i det på senare år. Men tona kan man ju inte göra. För det första tar toningnen inte på vita hårstrån, de skulle se typ rosa ut (i och för sig, rosa är snyggt!), men sen är det det här med utväxten. Grå utväxt i tonat hår - över min döda kropp. Det är så vidrigt fult så att orden tar slut. Och jag säger nej till det.

I så fall skulle man behöva hålla på och tona ofta för att inte drabbas av detta fula. Och det orkar jag inte. Och om jag ändå skulle orka så kommer man ju ändå till en dag när det är dags att sluta för i en viss ålder så är enfärgat mycket mörkt hår varken snyggt eller trovädigt (tänk Drottning Silvia). Vad gör man då? Färgar hela håret grått eller? (Det kanske vore nåt?)

Nej, jag skiter i det. Men allt det här sa jag ju inte till tjejen, jag bara log. Det är ju det man gör när man pratar med galna människor, för hon msåte ju ha varit galen. Vem tar annars en sån risk? Visserligen fanns inte några andra tecken på galenskap som rullande ögon eller okontrollerat högt skratt, men nån skruv var ju lös helt klart.

Men som sagt, det får förbli gråsprängt här. Det framkallar oväntat mycket kommentarer faktiskt, ibland får jag nästan en känsla av att det provocerar. Och det är ju bara en bonus.