All min sympati till alla lussekattsbakare där ute

Det är mysigt med advent. Ja-aa. Som ni vet är jag planerad, organiserad och strukturerad och tas aldrig på sängen av att advent och jul nalkas. I dag var det lussekatter på schemat. Jag stressade min chef nåt enormt häromdagen med att deklarera att "jag är på ett minut-schema fram till julafton" och det är typ sant. Jag har en plan.

I den ingår att det ska vara glögg och gamman och mys och tindrande barnaögon såklart. Så här långt har jag lyckats mycket bra med julkaksburken. Den spelar jingle bells och så öppnar mamma locket och barnet får ta en kaka. Den har gjort mycket stor lycka. Hon har till och med lärt sig säga kaka nästan. Det är dock lite problem när man vill sätta en restriktion på en kaka per dag. Pedagogisk nöt, om man säger så.

Hur som helst. Jag hade nog en bild av att jag och drygt 1,5-åringen skulle baka lussekatter ihop. Right. Nej, hon bakar inte. Däremot vispar hon gärna runt mjöl i hela köket. Mosar in deg i håret och sina kläder. Sprätter deg över golvet, såklart, vi torkar golvet runt hennes stol efter varje måltid.

Men hon rullade inga lussekatter, hon gjorde inte ens några bullar. Och hon åt dem inte ens! Hon är för liten helt enkelt! I min adventshypnos hade jag helt glömt detta mycket självklara faktum, som jag för övrigt har koll på.

Nu har jag ätit en massa pepparkakor och är dödens trött. Jävla socker. Måste nog gå och lägga mig.

Så om ni någon gång känt att ni haft liksom lite förväntningar, kanske rent av något diffust litet krav på er, att det ska vara på ett visst sätt. Och att ni mitt upp i allt känt er väldigt trötta och kunnat konstatera att det blev inte precis exakt så, ja då ska ni inte känna er ensamma. Det var bara det jag ville säga.

Nä om man skulle blogga lite om genus?

Nej.
Inte jag, men sonja, hej sonja, gå dit och ta del! Det gjorde jag och det gjorde min redan utmärkta dag ännu bättre.

Har inget speciellt att rapportera själv, är sedvanligt nöjd med mig själv och allt annat närstående. Och lite förkyld, vilket kan härledas till kyla och minus på sömnflexen.

Men ska jag inte säga nåt om genus då när jag ändå håller på? Vetinte. Håller på att experimentera här lite med att uppfostra en dotter och en son. Vi får la se. Jag är inte på barrikaderna och använder pronomenet hen, eller en istället för man, vilket jag noterat är en trend på facebook.

Av pur stelbenthet tycker jag att allt fint som jämställdhet och genustänk ska kunna implementeras ändå.

Jag kan ha helt fel i det. Däremot anser jag att man kan köpa könsneutrala kläder till 2-åringar i de vanliga klädaffärerna, det gör i alla fall vi. Utan att gnälla alls. Jag tycker det funkar bra, men det är möjligt att vi köper våra kläder på den s k pojkavdelningen.

Man måste liksom inte riva runt i hyllkilometrarna med Hello Kitty-shit för att leta efter nåt könsneutralt. Man kan bara passera dem.

Men va fan jag skulle ju inte blogga.

Detta hände

Med båda barnen i vagnen gick jag ut på promenad i det grå disiga novembervädret. Det blev liksom aldrig riktigt ljust idag. Men, vi gick till stora parken, den stora vackra med dammar och höga träd.

Barnen sov i vagnen.

Vi mötte en gammal man med käpp. Han lyste upp när han fick syn på mig med vagnen.

- Är det dina egna?

- Ja.

- Vad du kan vara lycklig!

Han tittade ned i vagnen på de sovande små och jag berättade att det är en flicka och en pojke och han var alldeles till sig över min lycka och rikedom. "Åh vad fantastiskt, vad lyckligt, lycka till med allt."

Det kanske var mina egna tankar som antog en sån frekvens att de materialiserades i en gubbe med käpp. Eller nåt, det är ju ändå Allhelgona. Kanske var han en materialiserad form av mina avlidna släktingar som ville förundras med mig. Så lär det ju vara.