Orka

Söndag eftermiddag tar vi oss ut, jag och stora barnet. Vi går till affären med syskonvagnen. Där fick vi (hon) uppmärksamhet av ett gammalt par som hasade runt i affären. De tittade ned i liggdelen där jag hade ställt en korg där jag lassade i varor. Ingen där, konstaterade de. Nej, lillebror är hemma, sa jag.
- Lillebror är hemma hos pappa, sa de. Båda två.

Och jag orkade liksom inte. Jag gjorde en snabbkalkyl med söndagsorken och samvetet och kom fram till att nej, jag har inte energi nog att vidga dessa seniorers världsbild med den minsta lilla kommentar.

Sen funderade jag på väg hem om det var dumt, en del av mig hade samvetsgrant velat ställa bilden av vår familj tillrätta.

Och Barnet. Hon är för liten ännu för att förstå sådana ordväxlingar. Men vad gör det med henne?

Självklart ska vi stå upp för hur vår familj ser ut, alltid. Men tydligen inte trötta söndagseftermiddagar. Vi är ju helt öppna i alla sammanhang. Det svåra är ju i sådana här situationer,, när man träffar folk som inte känner en alls.

Om barnet hade varit 3 år, hade det varit okej då att låta bli att säga nåt? Hon hade förmodligen sagt själv att vi inte har någon pappa i vår familj.

Jag tror inte att det måste vara en signal om att något är fel eller konstigt att man inte rättar främlingar på ica. Barn kan nog också förstå att man inte orkar eller bryr sig alla gånger. Och att det är okej.

Något jag vill skicka med barnen, förutom känslan att vår familj är hedervärd och stolt, är också att man inte måste påpeka saker precis hela tiden. En rätt viktig egenskap.

Sen på väg hem visade jag också mitt barn att ibland ger man fingret och säger "Kärringjävel" när nån idiot kör förbi en när man är på väg över övergångsstället.