Rapport från stan

De senaste dagarna har gett mig inspiration till att skriva ett inlägg om tokerierna i city. I varje liten stad sägs det ju finnas en byfåne och här i stan har vi flera stycken. Vill ogärna använda begreppet nedsättande dock, men hittar inget annat ord. Uttalar mig nedsättande om andra människor så sällan som möjligt, för man vet inte. Vem som är ens nästa chef.

Hur som helst, igår på lunchen var jag en snabbis på Hemköp mitt i city och köpte lite lunchattiraljer. Det är en jätteaffär med en låååååång kassalinje. Precis utanför kassalinjen stod en man, som såg någorlunda vederhäftig ut. Jag vågade faktsikt inte titta så noga för han var bara för skum. Han stod och betraktade två kassor och gick fram till en kassörska och ifrågasatte något, varför inte rullbandet var igång. Hon svarade nåt, bara lätt irriterad, att det inte var nån kund som använde det just nu eller så. Sen gick han tillbaka dit där han stod innan. Några sekunder senare gick han fram till kassörskan bredvid och frågade "Fungerar inte den här eller?" och pekade på en sån där avskiljare som fälls ned när en kunds varor är scannade och ligger på bandet. Hoppas ni fattar. Han fick ett svar och gick tillbaka och ställde sig igen.

Nånstans här bestämde jag mig för att inte titta mot honom. För antingen var han en kassakontrollör och såna tror jag inte finns, eller så var han en galning i sällan skådad liga. Riktigt creepy. Jag skulle ha kallat på vakterna om jag var kassörska.

Sen har vi den här mannen. Han har varit it tidningen, för han tapetserar city med lappar med sitt eget namn. Så han är rätt känd. I tidningsintervjun förklarade han att han har en schizofrenidiagnos och medicinerar medelst lappuppsättning. Han tyckte det var bättre än att bli mördare. Håller med.

Ibland när man går över Plattan på morgnarna står en svart man vid räcket på Klarabergsgatan och skäller åt Kulturhusets fasad. Han ryar och ryter på ett annat språk så jag vet inte vad det handlar om.

När vi ändå pratar om det så har jag en kompis som ett tag jobbade i växeln på Regeringskansliet. Varenda kväll i sådär tio år ringde en man och var skitförbannad och ville prata med statsministern. I växeln gick han under namnet "Jugoslaven".

På Plattan finn också ibland en munspelsspelare som står och spelar samma toner högt och ilsket om och om igen. Det är samma toner gång från gång, ungefär en tredjedels melodislinga. Jag brukar tänka att i hans huvud låter det säkert fantastiskt.