Kattskatt

Svarto och bruno. Ibland kallar jag dem det, fast de heter nåt annat. "Hej lilla svarta korv" hör jag mig själv säga när jag kommer in i sovrummet, där en av katterna nästan alltid ligger. Total autopilot i mitt tilltal till katterna. Totalt fjanteri.

Läste precis ett blogginlägg om en mysig katt och tänkte kommentera, men det blev ett eget inlägg istället.

När jag ser kattungar, vilket tyvärr är alltför sällan, blir jag helt tokig. De är så sjukt söta. Det finns inget sötare. Men jag har aldrig haft katt själv, inget djur alls för vi var allergiska i min familj. Trodde jag var det också. Men för ett tag sen flyttade jag in i hemmet där jag bor nu och katterna bodde redan där. Ena katten ville inte träffa mig, så det tog några vekcor innan vi sågs. Men nu är jag accepterad och upptagen i gemenskapen. Nu ligger han och sover på min sida av sängen.

Imorse ledde kattlivet till förvirring. Katten på min sida var hungrig och då brukar ha trampa-trampa-trampa med tassarna och klorna ute. Tillslut lade han sig på mig, som en halsduk. Men när jag klappade honom nafsade han i min hand, det tyckte jag var dumt så då fick han ge sig iväg.

Jag var knappt vaken, men såg att sovrumsgardinen rörde sig. Första tanken är att det drar från fönstret, men det var stängt. Jag var rätt inne på att det spökade, men det var den andra katten som låg på fönsterbrädan. Så konstigt, tyckte jag. Varför ligger han där?

Ungefär samtidigt smällde det i kattluckan, vilket bara kan betyda att fulkatten (en äcklig vildkatt) som det är synd om, har spenderat ännu en natt hemma hos oss.