Det enda som hjälper

Verkligen ingen bra dag igår. Förfärande bitvis. Det fattas så mycket trygghet och tröst ibland. Man kan inte klara allt själv.

Jag vänder mig inåt, till det som ska finnas där. Det som tröstar, är faktiskt det som kommer inifrån. Bilderna som kommer upp. Man kan be om det. Vaknade vid tre, av en kram från en älskad unge och en bild som förklarade och gav lite svar. Något jag kunde förstå och relatera till. Som gav mig lite hopp. Och känslan av att det pågår en dialog mellan mig och mina vägledare ger lite trygghet. Det är annars en bristvara.

Men den kontakten kan vara svår att uppnå. Fast det borde inte vara så. Och besvikelserna, de kan jag inte ens tala om. Känns som att jag inte borde det heller. Jag kanske bara låter det vara.