Melt down

I går hade jag en klassisk melt down och blev till världens mest hopplösa och menignslösa person. Tyvärr blir jag lite väl ärlig och envis. Inte så socialt kompetent. Vill ändå tro att det mest drabbar mig själv. Men det är ändå inte bra. I dag har jag trots allt levt vidare, men det är inte bra. Jag skulle behöva lite hopp. Lite inspiration.

Det kanske är hormoner som spökar. Men det gör det inte bättre. Bara ännu mer pinsamt.

I dag ska jag cykla hem. Kanske med attityden att jag ska ta hand lite om mig själv, pyssla om mig. Se till det som känns mysigt. Jag känner att jag vill ta bort sånt som känns jobbigt och onödigt. Följa minsta motståndets princip. Kan det vara bra? Kanske.

Jag gav mig själv en (hemlig) uppgift för ett år sen. Jag har inte gjort det så bra. Så jag kanske ska ge mig själv ett år till. Yadayada. Well well. Det får bli som det blir.

Fick en länk på mail från en kompis. Så trots den allmänna misären inombords har jag fått skratta lite i dag. Faktiskt kul!