Ja men vad bra

Jag har glömt mitt VISA-kort på jobbet. Detta är en följd av cyklingen. Rutiner rubbas. Man måste ha två outfits med sig till jobbet, en som man har på sig på cyklen (eftersom man inte kan cykla en dryg mil på 42 minuter utan att bli rätt svettig) och en vanlig som man tar på sig efter att man har duschat. Bankkortet åker till jobbet i väskan, plånboken ligger hemma och man lever i det kontantlösa samhället.

Jag var ute på lunchen som sagt och hade kortet med mig. Men sen? Vem vet? Det ligger inte i väskan eller i kappfickan (kappan släpade jag med i väskan i morse för att jag skulle ha nåt att ha på mig på lunchen). Förmodligen ligger det i kavajfickan eller i byxfickan i kläderna som är kvar på jobbet. Eller nånstans på skrivbordet. Vem vet? Det är exakt det här jag menar när jag säger att det behövs en viss planering. Man måste ha planeringen i huvudet precis hela tiden uppenbarligen, man får inte släppa det en sekund.

Så när jag landade hos frisören hade jag ju ingen möjlighet att betala. Men de var snälla och lät mig bli klippt på krita, trots att de är nya ägare och aldrig har sett mig förr. Sånt uppskattas. Som tur är hade jag några selmor hemma så att jag kunde köpa ny filmjölk till imorgon bitti. Mat har jag som tur är. Hade jag inte varit en sån cool person hade jag bergis blivit irriterad.