Helvetet på jorden (uppdaterad)

I Uganda är det livsfarligt att vara homosexuell. I höstas hade vi några modiga människor hemma hos oss på middag. De var ugandier, gay och engagerade i hbt-rörelsen där nere. De lever under ständigt dödshot, bara för att de finns. Nu har en av de ledande hbt-aktivisterna i Uganda, David Kato, mördats vid sitt hem. Han blev överfallen med några som slog honom med hammare tror jag att det var. Sen dog han på väg till sjukhuset.

David Kato var en av dem som blev uthängd av tidningen Rolling Stone. De publicerad namn och bild på människor de tror är homosexuella och uppmanade regeringen att hänga dem.

Jag har haft en dialog tidigare med en av redaktörerna på Rolling Stone på facebook. Muhame Giles heter han och jag har uppmanat alla jag känner att skriva till honom vad de tycker om hans verksamhet.

Vi skänkte lite pengar till en insamling som startades. Jag ska skriva några rader själv till Giles, som för mig är den rena ondskan personifierad, men har inte riktigt orkat än. Sånt här gör mig utmattad av ledsenhet.

Förresten, här är insamlingen för den som är intresserad.

På facebook finns ett onlineevent, till minne av David Kato där folk kan visa sitt stöd för kampen, sitt deltagande och skriva i en logg. Jag har cirka sex facebook-vänner som har valt att tacka nej till det eventet. Varför gör man så? Jag fattar inte. Jag tackar nej till event hela tiden och tycker då och då att massaktioner med höjda röster för än det ena än det andra är småjobbigt. Ibland vill man inte gå med i en massrörelse. Men det här? Jag förstår inte varför man väljer att ställa sig utanför. Jag tror jag ska fråga dem.

Uppdatering: Jag frågade dem inte, kanske gör det sen. Men fan flög liksom i mig och jag tog och bjöd in lite folk till insamlingen. Några som jag vet bryr sig. Några som är politisk aktiva som jag vill uppmärksamma på detta. Och så några som inte har en aning, men som borde ha det enligt mig. Däribland ett par gamla klasskompisar som bara är på vänlistan av nåt outgrundlgit skäl, som jag verkligen inte ens gillar, till och med ogillar. De fick en inbjudan. Bara för att.

Märkligt

Vi börjar med att ignorera den långa bloggtystnaden och hoppar direkt på livets mysterier. Barn. Eller är de så mystiska? Jag vet ju egentligen att de är logiska, drivna varelser som har en tydlig agenda. I alla fall det här barnet. Och, de fattar ALLT. Jag vet det egentligen, men det är ändå rätt häftigt när man märker det.

Till exempel. Vi har några gånger visat barnet leken titt-ut, men inte tränat på det eller varit särskilt idoga med det. Fler månader efter att vi prövade skoja med titt-ut började hon själv ta upp denna lek och dessutom säga "titt-ut". Det är gôrskôj nämligen.

Vi har verkligen aldrig lärt henne att det finns något som heter slåss, eller vad "smälla" någon är. Men vi har läst boken Max bil några gånger de senaste dagarna och där förekommer alltså våld i form av smällande. Varje gång vi kommer till sidan där Max smäller Lisa och Lisa smäller Max, så vänder hon sig om till den som läser och smäller personen i huvudet.

Hm...?

Ett par kvällar nu har vi haft som projekt att barnet ska lära sig somna själv i sin säng. Sagt och gjort. Efter en del dividerande om metod så hade landade vi i något som bara kan beskrivas som femminutersmetoden. Vi liksom hamnade där, för inget annat verkade funka. Men det var med lite bävan i hjärtana. De två första kvällarna blev det en hel del skrik. Och det tog två timmar innan barnet sov. Inför ikväll hade vi tagit oss ett rejält snack om vilka misstag vi inte fick göra. Vi skulle ha en positiv attityd, vara noga med att låta coola och positiva när vi tilltalade barnet, inte helt plötsligt börja amma eller gå in till ett tyst barn som då givetvis bilir jätteledsen, m.m.

Och. Sen bestämde vi oss för att ta ett snack med barnet också. Barnet som förstår allt vad vi säger. Så det gjorde vi. Och förklarade att nu är det läge att lära sig somna själv. Vi kommer lägga ned dig i sängen och gå ut, men vi finns alltid här och vi älskar dig. Du kommer kunna somna alldeles själv.

Det blev lite gnäll, i någon minut. Att gå in och försöka lugna ett skrikande barn var aldrig aktuellt i kväll. Däremot låg barnet och kvittrade för sig själv och somnade först efter en timme. Alldeles själv. Helt utan tårar. Oändligt älskad och uppbackad, alltid.