Lördag i köpcentret

I lördags gick jag till närmaste köpcentrum, det är en lagom promenad på helgen. Jag lade märke till ett kontisgt beteende, jag kände ett behov av att få saker fixade och gick spanade in alla affärer och funderade på vilken jag kunde gå in i och köpa nåt. Köpa nåt, köpa nåt, skaffa nåt. Jag tänkte till och kom fram till att det inte finns någonting jag behöver just nu. Fixar-behovet fanns dock kvar!

Men, så fick jag syn på Myrorna och bestämde mig genast för att gå in och se om jag kunde hitta nåt 50-talsvintage till syrran! Så snäll är jag. Hon samlar på sånt till sitt nya hus och om inte jag behöver fixa nåt till mig själv så kan jag ju hjälpa till. Mest var det nog att få en anledning att gå in där. Jag har flera gånger sånär förlorat förståndet i den affären.

Det hände även denna gång. Jag vet inte varför, men jag kan bli helt tokig av gammalt porslin! Det finns så himla fina gamla porslinsserviser för kaffedrickande. En del med jättesmå koppar, så man kan ha dem till espresso. Jag dricker inte ens kaffe eller espresso (inte för att jag inte gillar det, utan för att jag blir spattig av det). Åh, jag såg så fina grejer. Och det känns som en så bra idé där och då. Och det kostar nästan inget. Men om jag skulle komma hem med en sån där liten underbar servis så skulle det genast bli problem. Den skulle inte se lika bra ut hemma, för den passar inte ihop med nåt och får inte plats nånstans. Och det vet vi ju, att den skulle inte bli använd heller. Det enda som skulle hända är att den (förhoppningsvis) skulle bli såld på tradera, till någon med shopping-issues.

Sen kan man ju hitta asballt vintageporslin, alltså 50-70-tal. Då är det en annan sak. Den här gången hittade jag en keramik-temugg av exakt den typ som min bästa kompis hade när vi delade lägenhet. Hon älskade verkligen sina temuggar. De var handgjorda i nåt krukmakeri i Småland. Men efter ihopflyttning med mannen hamnade de i brist på plats i ett vinsdförråd och där blev de stulna. Nu ska hon få åtminstone en tillbaka!

Jag kollade också igenom bokavdelningen och det är också så där jobbigt. Jag vill ha! Massor! Men jag höll i plånboken. Jag har också upptäckt ett kommande problem hemma och det är att jag behöver en bokhylla till, snart. Men, jag köpte en Lilla Fridolf, min favoritserietidning när jag var barn. Två kronor kostade den. "Facklitteratur" stod det på kvittot. Facklitteratur för två spänn, det är inte dåligt!

På väg genom köpcentret blev jag tilltalad av en gatuförsäljare. Från en bank. Han ville erbjuda mig ett bankkort utan avgifter. Jag lät honom prata i nån minut och sen ville han se id-kort för att kunna skicka hem ett erbjudande. Jag har ju verkligen ingen lust att flasha mina personuppgifter till vem som helst så jag sa att jag inte ville och att jag hellre bara ville ha en broschyr. Jag fick såklart noll förståelse för detta och inte heller någon respekt. Vad jag hatar dessa offer till gatuförsäljare! Total brist på respekt. Och det ger mig dessutom dåligt samvete! Jag skulle önska att den formen av försäljning försvann, eller att det gick att åtminstone föra ett samtal med dem utan att man måste vara otrevlig för att överhuvudtaget komma därifrån. Det finns tillräckligt med brist på respekt, ovänlighet och hänsynslöshet i samhället som det är.