Min vän

Man kan tycka om någon och sakna någon utan att vilja ringa. För att man inte känner att man har något att säga. Man kan känna att man inte vet om man någonsin kommer ringa igen, för att det inte kommer finnas något att säga.

(Man kan bytas ut mot jag ovan.)

Åh, det känns så sorligt och vemodigt. Såklart finns det massor att säga. Allt från "Jag tycker om dig mycket." till "Jag har köpt en cykel." och "Ska vi ses?".

Usch, jag får hösnuva av att tänka på det. Men jag kommer inte ringa upp nu. "Pausen" kommer att sträckas ut ännu. Det beror på att problemet mellan oss finns kvar. Det har funnits alltid. Det är inte alltid det har varit ett problem, eller snarare - jag har väldigt länge inte låtit det vara avgörande. Men nu gör jag det.

Vilket i sin tur beror på att jag har kommit på att mitt liv inte ser ut som jag vill att det ska. Jag vill ha en vän (gärna flera) där problem som vårat inte finns, eller i alla fall går att jobba på. Jag och min vän hade kanske kunnat jobba hårdare. Just nu inte. Om vi kommer att vara vänner i framtiden så tror jag att det måste jobbas på det. Jag tror inte att jag kommer att gå tillbaka till att inte låtsas om att det inte betyder otroligt mycket för mig. För det gör det. Och har alltid gjort. Men jag vill ha ett annat liv.

Shit vilken hösnuva.