Det var den veckan

Lördag - så skönt! Efter att ha jobbat hela förre helgen behövdes det lite vila här. Jag vaknade lite lätt bakis efter fyra glas vin i goda vänners lag i går. Vi satt på Mälarpaviljongen, vilket är nåt av det bästa med Stockholm ever. En restaurang utomhus precis vid vattnet på Norr Mälarstand. Det blir inte bättre.

Alla bekymmer som var så tråkiga tidigare i veckan har bleknat något. Det ska nog bli bra alltihop.

Min vän

Man kan tycka om någon och sakna någon utan att vilja ringa. För att man inte känner att man har något att säga. Man kan känna att man inte vet om man någonsin kommer ringa igen, för att det inte kommer finnas något att säga.

(Man kan bytas ut mot jag ovan.)

Åh, det känns så sorligt och vemodigt. Såklart finns det massor att säga. Allt från "Jag tycker om dig mycket." till "Jag har köpt en cykel." och "Ska vi ses?".

Usch, jag får hösnuva av att tänka på det. Men jag kommer inte ringa upp nu. "Pausen" kommer att sträckas ut ännu. Det beror på att problemet mellan oss finns kvar. Det har funnits alltid. Det är inte alltid det har varit ett problem, eller snarare - jag har väldigt länge inte låtit det vara avgörande. Men nu gör jag det.

Vilket i sin tur beror på att jag har kommit på att mitt liv inte ser ut som jag vill att det ska. Jag vill ha en vän (gärna flera) där problem som vårat inte finns, eller i alla fall går att jobba på. Jag och min vän hade kanske kunnat jobba hårdare. Just nu inte. Om vi kommer att vara vänner i framtiden så tror jag att det måste jobbas på det. Jag tror inte att jag kommer att gå tillbaka till att inte låtsas om att det inte betyder otroligt mycket för mig. För det gör det. Och har alltid gjort. Men jag vill ha ett annat liv.

Shit vilken hösnuva.

Det bör nog inte kläs i ord ...

... det jag känner ikväll. Jag låter bli, för jag känner på mig att jag kan komma att ånga det senare. Jag kan säga så mycket att det är inte nåt fint.

Jag gick på Mia Törnbloms föreläsning. Hon var bra, helt ok. Men jag gick i halvtid. Man gör knappt så jag vet, men jag skyller på att jag inte var i form. Det gav i alla fall en del info. Hennes budskap är bra och jag vet allt redan som hon säger. Det är svårt att leva som man lär bara. Men jag vet att jag måste koncentrera mig mer på det där med affirmationer. "Ljug tills du tror dig själv" - det är ett gott råd!

Infon var att hon har varit hemlös och narkoman i sitt tidigare liv. Det är svårt att fatta när man ser henne i dag. Jag fick också veta att hon har coachat en massa höga chefer i självkänsla. Människor med riktiga karriärer (även om de känner sig som bluffar), hon hjälper alltså inte bara losers. Men det var mest folk ur loser-kategorin som var där.

Antar att det är rätt magstarkt att kategorisera folk så. Det var mest kvinnor där. Och ska man hårddra det är kvinnor losers, eftersom de statistiskt sett tjänar typ 80% av resten av befolkningen. Och kvinnor hålls tillbaka av taskig självkänsla och självförtroende. Tyvärr är jag uppenbarligen en av dem. På sätt och vis. Jag kämpar för att inte identifiera mig med den kategorin. På så vis kändes det nästan befriande att gå.

För jag gick ju ifrån min egen hårda dom, min egen taskiga kategorisering. Den drabbar ju inte de som gick på föreläsningen egentligen, men den slår rätt hårt mot mig själv.

Loser

I dag är jag skitledsen. Det beror på något, det har med mitt liv att göra kan jag säga för att vara lite generell. Lite specifikt med mitt arbetsliv. Jag känner mig som en sån loser. Försöker resonera så att jag ska komma på att jag inte är det egentligen, men det funkar inte riktigt. Känner mig maktlös. Önskar att det fanns något som kunde få mig på andra tankar och som fick mig att tro att det kommer ordna sig. Jag ska på föreläsning senare med Mia Törnblom, hon som har skrivit "Självkänsla nu". Det är ju en händelse som ser ut som en tanke. Men jag tvivlar på att det finns något som biter på mig i dag. Jag vill inte ha självkänsla nu, jag vill ha en lösning.

Mina fötter är för varma, jag kan inte tänka.

Jag tar av mig skorna. Jag kan inte låta bli att tänka att Mia Törnblom och hennes budskap och allt annat i hjälp till självhjälps-kvarteret brukar locka de som nånstans ändå är losers. Jag vill inte vara en av dem. Men vad ser man - det är jag ju. Hur kunde det bli så fel?

Jo tjena ...

Jag hann väl inte mer än tänka tanken så blev jag inblandad. Så pass att jag fick spendera mer än halva dagen framför en inbox dit det skickades mail om terrorn. Thank god att det inte var på riktigt. Nåt så jobbigt och struligt. Hade det varit på riktigt hade jag slängt mig in i en taxi och dragit hem vid läge 1. Inte stannat kvar i innerstaden och dött. No way. Och tills vidare kan man ju leva i tron att det hade funkat.

*boom*

Sitter och väntar på en fiktiv bomb. Och hoppas att jag inte kommer bli inblandad. Och att det inte blir nåt goof.

Usche!

Sliten och seg och dessutom påverkad av smärta, var jag när jag vaknade i morse. Ont i gallblåsan. Det är allvarlig pensionärsvarning på att ta upp det i en blogg, men nu är det faktiskt så. Men jag tog en värktablett och bet ihop och låtsades att det är som vanligt, för förr eller senare så blir det det.

Det fattas helt klart vila för mig, den senaste veckan har varit full med intryck, jobb, människor, promenader och sena kvällar. Jag längtar till lördag när jag kan ta det lugnt och inte göra något. Sen ska jag kompa ut klämdagen måndag, som ska tillbringas i Värmland, hos familj. En av universums coolaste fyller år. En av de mest underbara personerna i mitt liv. Håhåjaja, det är tur att de finns!

Autopiloten är på, ekonomin rasslar vidare, efter några snytingar den senaste veckan. Men det där med stativet var kul. Jag fick som sagt panik och kände att jag behövde något som skulle göra ett mer foto-professionellt intryck och tur var det, att jag fick den känslan. För med facit i hand så tror jag att jag hade stor hjälp av stativet. Jag borde ha använt det mer rent av. Ljusförhållandena var inte de bästa. Well well, man lär sig hela tiden.

Jag rusade alltså ned i närmaste (supercentrala, inte så billiga) fotobutik i onsdags förmiddag. Resan till Paris skulle påbörjas kl 13.00, så det var snabba beslut som gällde, eftersom jag inte skulle ha en chans att fixa det innan lördag annars. Jag skulle komma hem först vid midnatt på fredag kväll och porträttfotograferingen skulle påbörjas kl 08.30 i Nynäshamn på lördag morgon.

I fotobutiken finns ett stativ kvar. Ett skylt-ex. På prislappen står det 1495. Jag hade tänkt mig en tusenlapp. Jag frågar försäljaren vad han vill ha för det och han säger då 1295, jag kontrar med 1095. Vi kommer överens om att han ska avvakta tills chefen kommer in och tar mitt mobilnummer.

När han sen lite senare ringer har de prutat 45:- till på mitt bud och jag får det för 1050. Inköpspris + moms. Ja då är det ju bara att slå till. Och släpa med sig stativet som nätt och jämnt går ned i resväskan till Paris och tillbaka. Inga problem!


Det är så j-a roligt att fota! När jag till exempel på kvällen ligger och tänker på porträttbilder jag vill ta av min familj, då blir jag så uppspelt att jag inte kan sova.

Litteratur. Mitt nyårslöfte är att läsa mer böcker. Det har jag hållit. Just nu läser jag Gregorius av Benke Ohlsson. Den är bra.

Jobbet. Lite stel stämning i går. Det var så att till och med jag tappade lusten. Men i dag är det bättre. Förutom att jag är så trött själv. Men jag tar det lugnt, ska vara snäll mot mig själv.

Det säger swooop

Nu har våren börjat säga swoosch eller hur det nu låter när tiden swischar förbi. Och kul är det!

Det här är lite vad som har hänt:

Jag har haft kamerapanik. Men jag köpte ett stativ, det kändes som en bra investering. Jag har fotat och fotat och fotat. Kroppsterapeuternas årsmöte i Nynäshamn. De är trevliga människor.

Jag har varit i Paris. Eiffeltornet glittrade så vackert. Jag tror att man kan bli beroende av den staden. Je t'aime Paris.

Min syster har börjat blogga. Det är nästan det bästa av allt! Mina syrror är smarta och roliga och bra på att uttrycka sig, det är så kul att läsa vad de skriver. (Den ena har redan en barnblogg.) Nåt av det bästa är att de hör till den försvinnande lilla minoritet i världen som kan tänka själva. Så skönt och befriande.

Och så har jag blivit bjuden på klassåterträff eftersom det är 15 år sen jag gick ut gymnasiet. Blandade känslor. Men jag ska nog åka, nyfikenheten är det största av allt.

Jag har nu bestämt mig för att jag ska starta ett företag. Det är ett fotografi & textproduktionsföretag. Filustus media ska mitt företag heta. Oui oui.