All min sympati till alla lussekattsbakare där ute

Det är mysigt med advent. Ja-aa. Som ni vet är jag planerad, organiserad och strukturerad och tas aldrig på sängen av att advent och jul nalkas. I dag var det lussekatter på schemat. Jag stressade min chef nåt enormt häromdagen med att deklarera att "jag är på ett minut-schema fram till julafton" och det är typ sant. Jag har en plan.

I den ingår att det ska vara glögg och gamman och mys och tindrande barnaögon såklart. Så här långt har jag lyckats mycket bra med julkaksburken. Den spelar jingle bells och så öppnar mamma locket och barnet får ta en kaka. Den har gjort mycket stor lycka. Hon har till och med lärt sig säga kaka nästan. Det är dock lite problem när man vill sätta en restriktion på en kaka per dag. Pedagogisk nöt, om man säger så.

Hur som helst. Jag hade nog en bild av att jag och drygt 1,5-åringen skulle baka lussekatter ihop. Right. Nej, hon bakar inte. Däremot vispar hon gärna runt mjöl i hela köket. Mosar in deg i håret och sina kläder. Sprätter deg över golvet, såklart, vi torkar golvet runt hennes stol efter varje måltid.

Men hon rullade inga lussekatter, hon gjorde inte ens några bullar. Och hon åt dem inte ens! Hon är för liten helt enkelt! I min adventshypnos hade jag helt glömt detta mycket självklara faktum, som jag för övrigt har koll på.

Nu har jag ätit en massa pepparkakor och är dödens trött. Jävla socker. Måste nog gå och lägga mig.

Så om ni någon gång känt att ni haft liksom lite förväntningar, kanske rent av något diffust litet krav på er, att det ska vara på ett visst sätt. Och att ni mitt upp i allt känt er väldigt trötta och kunnat konstatera att det blev inte precis exakt så, ja då ska ni inte känna er ensamma. Det var bara det jag ville säga.