Detta hände
Med båda barnen i vagnen gick jag ut på promenad i det grå disiga novembervädret. Det blev liksom aldrig riktigt ljust idag. Men, vi gick till stora parken, den stora vackra med dammar och höga träd.
Barnen sov i vagnen.
Vi mötte en gammal man med käpp. Han lyste upp när han fick syn på mig med vagnen.
- Är det dina egna?
- Ja.
- Vad du kan vara lycklig!
Han tittade ned i vagnen på de sovande små och jag berättade att det är en flicka och en pojke och han var alldeles till sig över min lycka och rikedom. "Åh vad fantastiskt, vad lyckligt, lycka till med allt."
Det kanske var mina egna tankar som antog en sån frekvens att de materialiserades i en gubbe med käpp. Eller nåt, det är ju ändå Allhelgona. Kanske var han en materialiserad form av mina avlidna släktingar som ville förundras med mig. Så lär det ju vara.
Barnen sov i vagnen.
Vi mötte en gammal man med käpp. Han lyste upp när han fick syn på mig med vagnen.
- Är det dina egna?
- Ja.
- Vad du kan vara lycklig!
Han tittade ned i vagnen på de sovande små och jag berättade att det är en flicka och en pojke och han var alldeles till sig över min lycka och rikedom. "Åh vad fantastiskt, vad lyckligt, lycka till med allt."
Det kanske var mina egna tankar som antog en sån frekvens att de materialiserades i en gubbe med käpp. Eller nåt, det är ju ändå Allhelgona. Kanske var han en materialiserad form av mina avlidna släktingar som ville förundras med mig. Så lär det ju vara.
Etiketter: Barnet, det som inte går att förklara, livet
3 Comments:
Mm typ mormors attityd tycker jag!
vad fint!
Måste bara säga - en underbar tanke! Och man slutar ju aldrig att förundras över de små (eller lite större) liven i familjen så kanske dyker det upp fler fina gubbar =)
Skicka en kommentar
<< Home