Socker

Nu ska ni få höra. Jag och S (det var S som fattade det formella beslutet) bestämde oss för att september skulle vara En Nyttig Månad. Detta skulle innebära inget socker, i alla fall inte i onödan och bara vid extremfall som när folk kommer på fika och har med sig hembakt, när farmor kommer på besök och när man själv har fest.

Så sedan 1 september har jag bara ätit sött två gånger och det har varit fikabröd i mycket luthersk mängd.

Detta har fått en effekt som jag inte hade väntat mig kan jag säga. Förutom att det inte har varit speciellt svårt, trots att jag är förtjust i nåt till teet på kvällen, men det är inga problem att avstå. Men det bästa är att jag är piggare. Märkbart piggare. Jag kommer till exempel hem efter en full dag på jobbet, till S som behöver avlastning och de två små. Och jag mer eller mindre sveper in som en vind, pussas och kramas och ställer mig och lagar middag, trallande. Utan hunger, grinighet och blodsockerdipp som lätt kan leda till tjafs och gnäll i familjen. Alltså, jag är knappt ens hungrig när jag kommer hem. Det är ta mig f-n ett smärre mirakel. Och detta bara för att jag låter bli att äta socker.

Jag är också märkbart piggare rent generellt, det är som att jag har fått en extra växel.

Ja nu ska jag väl inte överdriva alltför mycket, men ändå, efter tre veckor känner jag, daimälskaren, att det är så värt det.

Är det sockerfritt som är den sista pusselbiten i hur man ska klara sig igenom småbarnsåren? Vem hade trott? Magi.