Pride - eller vad tycker vi om Kulturhuset?

Pride är trots allt lite som julafton (eller nåt?). Man vet precis hur det ska bli, för det är samma år från år. Men ändå kan det vara rätt kul och överraskande. Så varje år brukar en viss pride-glädje smyga sig på. Vi skulle testa pride house idag när det öppnade, det kan vara rät kul att gå dit och bara äta lunch och se om man träffar någon gammal bekant man inte sett på länge.

Nja. Jag hade ringt in en kompis. Så det var ok. Men de har fortfarande inte micro i cafét längst upp, dit man går. Och jag hade glömt att snabbmicra två plan ned innan vi gick upp, där de har framställd micro till barnmatsburkarna. Osmidigt. Som tur var åt kräsne Lillebror ändå av sin inte så varma lunch.

Några seminarier är inte så akutellt med två småbarn i släptåg, speciellt inte när man inte löst dogtag för seminarier. Planen var att gå till Rum för barn, på plan 4. Barnvagnen får man inte ta med, strängt förbjudet. Den måste man parkera på plan 0. Och när man då släpat sig upp med en ettåring och en tvåochhalvtåring till Rum för barn, ja då är det fullt. Ta en kölapp! Tack för nr 19 i kön när det just är nummer fem.

Det finns två små klätterområden precis utanför Rum för barn, men också fyra rulltrappor typ 3 centimeter därifrån. Åt vilket håll springer man när man är nyss fyllda ett? Och är man tvåochetthalvt vill man ha med sig mamma i klättret, för det är en massa andra stora barn där.

HATA Kulturhuset. Nej - det är de som hatar mig. Uppenbarligen.

Vi drog till Nytorget istället. Inte så mycket pridekänsla än så länge, men några gamla bekanta har jag trots allt mött. Alltid nåt.