Lyckan vet var jag bor

Alltför ofta tvingas man inse att obotlig sjukdom och död hör tillvaron till. Mer forskning, säger jag. Det är inte nån lätt sak att leva med att livet är som det är. Denna kalla måndagmorgon kom jag till jobbet och läste på internwebben om ett par föräldrar i firman som förlorat sin 3-årige son i cancer (vad annars?). De hade startat en insamling. Först tänkte jag bara USCH. Nästa gång jag fick syn på det, klickade jag automatiskt vidare och skänkte 100 futtiga spänn till barncancerforskning. Det är ju som en besvärjelse.

Sen fortsätter mitt liv, helt utan garaniter om fortsatt lycka. Va fan.