Hemma, erfarenheter rikare

Nu vill jag gärna berätta om mina öden och äventyr som patient på Huddinge sjukhus. Jag har opererat bort gallblåsan. Ingen stor grej och när jag väl lagt in mig så ställde jag mig frågan "Vad gör jag här?" Bland de andra som är sjuka på riktigt eller som varit med om bilolyckor. Skönt nog fick jag bekräftelse av kirurgen idag att jag behövde det här ingreppet. Stenarna hade kilat fast sig i utgången från blåsan. Jag tycker att det låter konstigt att jag inte har haft mer ont.

Mamma är här och tar hand om mig, det är mysigt (och det behövs).

Jag har fyra hål i magen, med plåster över.

Jag tar smärttabletter och slipper ha ont. Det har gått rätt fort (hittills) att bli rörlig igen.

Min syrra erbjöd att jag fick komma och vara hos henne i veckan när jag är sjukskriven. Supermysigt, jag nappar på det. Hon sade det imorse, men på eftermiddagen hade jag glömt det. Jag är lite snurrig tror jag.

Så här var det:

I onsdags kväll kom jag inte för (som jag hade fått info om) provtagning. Sen skulle jag få åka hem och sova och förbereda mig genom att duscha och sånt. När jag kom dit blev sköterskorna förvånade över att jag dök upp, för de hade ingen aning om att jag skulle komma. Men de hittade mina papper och det löste sig. Men jag skulle inte åka hem, då kunde jag förlora min plats. Jag fick det till att jag fick åka hem och komma tillbaka. Jag var tvungen att åka hem och få med mig lite grejer och ladda lite mentalt med te, mannagrynsgröt och Sex and the city på dvd.

Jag satt på en soffa i korridoren när de tog blodprover på mig. En kille kom uthasande i korridoren längre bort med hjälp av ett gåbord och två sköterskor. När han hasade förbi mig där jag satt på soffan såg jag att han inte hade några byxor på sig - alls. Bara en fläckig skjorta.
"Han där har inga brallor" viskade jag till min undersköterska. Hon tyckte att det var rätt dåligt och påpekade för sina kollegor med viss emfas "Inte en bralla hade han på sig". Men han fick det rätt snart. "Du måste tycka att det är är rena dårhuset" sa en av dem. Jag bara flinade.

Jag tog taxi in sen, det blev så sent.

Jag hamnade på en två-sal med en gammal tant som hade besvär med andningen. Jag tog min dusch och klädde på mig landstingets snygga bekväma kläder och lade mig. Tanten lät nåt helt otroligt, nästan hela natten, "AAAHHH" lät varenda andetag. Jag tyckte synd om henne för det lät så himla jobbigt. Jag sov nog lite ändå.

På morgonen fick jag ingen frukost, jag var på fasta sen kl 23.00, jag var faktiskt inte så himla hungrig heller. Det trista var då att jag inte alls visste när det skulle bli operation eller ens om. Så jag blev mäkta glad när systern kom och sa att jag skulle iväg till operation kl 11.00. I stället för oro och nervositet var det mest nöjdhet. Bra.

Det kom en lungläkare och pratade med den gamla tanten, som visade sig vara 85 år. Hennes ena lunga var kollapsad och de skulle ta reda på varför. Det lät extremt mycket som cancer och inte alls nåt bra. Hon hade varit rökare, men slutat för 20 år sen.
”Hur många barn har du?” frågade doktorn.
Två, som bor i Stockholm.
”Kommer de hit?”
Nej.
”Vill du att jag ska ringa till dem?”
Nej.

What liksom? Tragiskt.



Men som sagt, vid elva fick jag alvdeon och en morfintablett och en voltaren.
Jag hade en rosa infart i vänter hand. Men operatörerna ville ha infart i vänster hand, så då fick jag en blå i vänster. Men se det var inte bra, den var för liten tyckte operation, det borde varit en vit eller grön. Men de skulle sätta en ny sen när jag sov, sa de.

Jag blev inrullad i ett hörn i ett stort rum med en massa sovande människor på uppvak. Jag fick besök av en narkosläkare och en narkossköterska som var trevliga och tittade i mina papper.
”Min svåger är anestesisköterska” sa jag med lite svag röst.
”Ja du ska få sova” svara de sköterskan.
Nej, min svåger, sa jag. Vi redde ut det.
Sen kom kirurgen och det bestämdes att det skulle bli kl 13. Då skulle han hinna äta lunch. Det var väl bra. Sen kom en kirurg till, en ung snygg kille och ritade streck där han skulle skära.

Halv ett körde de in mig och det blev riktig action. Automatiskt blodtrycksmanchett, hjärtverksamhets-trådar och jordande platta på benet, syrgasmask och så sömnmedel i blodet. Jag fick ett lugnt insomnande. De berättade att de skulle ställa mig upp en sväng. Håll fast mig bara, sa jag. Och det skulle de.

Sen var jag borta och kom inte fram förrän jag var tillbaka i uppvaket. Då ville jag prata med mamma, så de ringde hennes nummer. Hon satt och väntade på mitt rum. Jag började genast dilla väldigt ingående om var nyckeln till mitt källarförråd fanns, så att hon kunde hämta upp min extrasäng. Och hur hon skulle ta sig hem. Rena snurren.

Rätt groggy kväll, det var superskönt att ha mamma där. Jag drack ett halvt glas saftsoppa. Kunde inte kissa. Jag tillbringade sammanlagt en timme på toa utan att det hände nåt, trots intensiv mental pepping (och förmodligen bara sittande och stirrande, rätt snurrig). Så två tjejer i min egen ålder fick tömma blåsan åt mig medelst en slang. Det gick också bra och situationen bekom mig inte ett dugg.

Vid 23 körde de iväg gamla tanten och in kom istället en ung person, som hade ännu värre luftvägsbesvär. Det lät nåt förjävligt när hon andades. Hon hade halsont, som hon alltså sökt akut för. Vart enda andetag var en fruktansvärt högljudd och smärtsam rossling. Det gjorde nästan ont att bara höra. Och som det lät!

”När man är så ung som du får man ha med sig mamma eller pappa när man sover på sjukhuset” sa de till henne. Men hon hade ingen med sig.

”Jag vill inte att pappa ska komma och mamma är hemma” sa hon.

WHAT? Tragik igen.

Vid midnatt fick jag morfin. Tack, tack. Vid tre bad jag om öronproppar och fick mer morfin.

En bra natt, utefter förutsättningarna. Men det blev inte så mycket sömn, viket mestadels berodde på rumskamraten. Men henne var det ju så synd om så det finns inte.

Vid sexrycket var det business igen. Jag skulle lyckas med att kissa var det meningen. Och jag hade gjort åt en liter vatten, en flaska ramlösa och ett droppflaska under natten och var ändå törstig. Denna gång gick det bra!

Vid åtta gick jag ut för att äta frukost, första maten på 1,5 dygn. Lite välling, en banan och en kopp kamomillte. Men jag mådde så illa att jag tog med mig allt in till sängen. Jag fick en illamåendetablett (de har ju piller mot allt) och sov och åt lite banan med kniv och gaffel.

Senare tog jag en kopp choklad och en ostmacka. Sov lite mer. Ena kirurgen kom in och berättade att det gått bra igår och frågade hur jag mådde. Trevligt. Han sa att gallblåsan glömt sig bakom levern så först hittade de inte hur den låg, men nån Krister hade fått komma och hjälpa till. Jaha.

Sen kom ett helt litet team som varit med igår, snygge kirurgen som gjort jobbet och som förklarade vad jag varit med om på ett pedagogiskt sätt och berättade vad som händer sen. Det hade gått precis som planerat enligt snygge kirurgen och pekade och visade på magen var kameran gått in, vilka bilder de tagit och hur de hade gjort. Föredömligt.

Summan av kardemumman var att jag fick lova att åka hem när jag visat att jag kunde äta lunch och kissa. Så nu är jag här, hemma. Med mamma som pysslar om, bjuder på glass. Jag är jäkligt tacksam över att det här har gått så bra som det gjort.

De var så snälla allihop på sjukhuset. Varje skift kom och presenterade sig, brydde sig och kom med saker man behövde. Positiv erfarenhet.

Innan hade jag fått för mig (delvis blivit inbillad av en person som gjort samma sak) att det skulle börjas operera på förmiddagen, att det skulle ta nån halvtimme och att jag skulle åka hem samma dag. Helt orealistiskt. Men jag kan inte vara annat än mycket nöjd. Och jag ska vara sjukskriven i en vecka. Det ska nog gå bra om jag fortsätter att repa mig på det här viset.