Deklarera som blev Städa som blev Tornado samt Grus i Familjemaskineriet

Well publikum.

Jag skulle deklarera tänkte jag. (I ivern att få återbäringen innan midsommar.)
Jag tog ut högen med papper ur skåpet (ni vet högen man bygger på i ett halvår - år tills man tar tag i den och sätter in 10% i en pärm och slänger resten för det var visst bara skräp eller redan försent). Detta byggdes med ofattbar lätthet ut till en rensningstornado som drog in i varje skåp och låda i hela lägenheten. Alltid skönt att få sånt gjort. Jag har sett en skrämmande mängd damm och åkallat Jesus ett antal gånger under tornadons lopp.

Sen ringde mamma. Hon och pappa ska komma nästa helg, det är bestämt sen länge. Det är deras årliga besök. (Man skulle kunna använda ordet biennal i det här sammanhanget. Mina föräldrar spinger inte ned dörrn hos mig, kan man säga.)

Mamma hade att säga att moster hade ringt henne och bjudit oss på middag på lördag. Är det ok med mig eller?

Inte bra.

Redan här vet jag hur det kommer bli. Jag blir inom mig sur. Det är en klassisk surhet som hämtar sin kraft ur nuet och - hör och häpna - händelser och mönster från förr! Jag vet att jag varken vill eller kan dölja mina känslor så jag säger som det är: Det är inte ok.

Med mig är det så att det tyvärr inte stannar där. Hade jag fått gå tillbaka så hade jag nöjt mig med "Det är inte ok." Men jag har för mycket känslor! Och för stort behov av att ventilera dem. Så det blev tre halvtimmeslånga samtal, vi har fortfarande inte satt punkt i den här diskusisonen.

Det jag ska göra nu är att fundera över hur man bäst är vuxen i den här situationen. (Jag orkar inte dra alla detaljer här.) Men nyckelorden är väl engagemang - prioritera - ömsesidighet - hänsyn. Familjegruset, helt enkelt. Jag själv har alla rätt såklart, de andra klarar sig sådär.

Syster, som ringdes upp, förstod mig, vilket fick mig att förstå för andra gången idag att det inte är jag som är fånig. Vilket både gjorde mig glad (för förståelsen) och förbannad igen för att jag blir blåst.

K. är i vecka 11, halleluja!